När vi skulle följa Kåre, Jörgen, Lotta och Niklas till färjan gick vi genom gatorna med två vagnar fullastade med väskor. De hade sovit oväntat gott i vanliga breda sängar utan kanter, inte ramlar ner på golvet och inte störts av att sängarna stått helt stilla. Vi drack några sista öl tillsammans på kvällen och vi blev gråtglada över fotocollage om seglingen, med vårt första isbjörnsmöte som huvudbild, och som avskedspresent en romantisk middag på restaurang för bara oss två(!)

På väg till färjan bar jag på Lottas gevär i sin väska. Ingen brydde sig om det. På baren där vi köpte några mackor som färdkost, satt en polis. Woops tänkte jag, geväret, men jag var redan inne och kunde inte vända och springa ut igen, det skulle sett konstigt ut. Han tittade inte ens åt vårt håll. Vid biljettkontrollen till färjan undrade en trevlig kvinna vad det var för konstig bokstav nummer två i Kåre. Färjekvinnan skrattade när vår goa besättning skulle lyfta av de tio väskorna från vagnarna utöver de ryggsäckar de redan bar. Det gick inte. Överlevnadsdräkter, seglarställ, stövlar, ullunderkläder, sånt viktigt tar plats.

Vi stod där i våra varma mjuka Viking flytdräkter och gav besättningsvännerna varsin bamsekram. Vi stannar en vecka till.