Vi låg ankrade i Geographic Bay. Eric och jag paddlade en tur med kajakerna, runt viken. På andra sidan tittade Eric i kikaren bort mot den strand där Ariel låg förtöjd. ”Det går en grizzlybjörn på vår strand” ropade han. Jag skrattade och sa att ”ja, jag ser den bruna stenen mitt på stranden, den ligger väldigt stilla”. Efter ny koll i kikaren insåg också Eric att den förmodade björnen inte rörde sig och gav upp tanken. När vi närmade oss Ariel IV såg vi plötsligt båda två att stenen började gå. ”Jäklar, det är en björn, magiskt, en jättegrizzly! I can´t believe it” Nu i dubbelfull fart paddlade vi in mot stranden och kunde strax se hur en björn helt fredligt stod på bakbenen och grävde fram musslor. Det var ebb så havets botten hade kommit upp och erbjöd björnen enkel tillgång till musselfest. Knäpptysta satt vi under en halvtimme i våra kajaker, helt stilla, cirka tjugofem meter från björnen. Han var lurvig som en teddybjörn och extremt välfödd inför den kommande vintersömnen. Han sniffade lite åt vårt håll men fortsatte lugnt med grävandet. Till slut var han mätt, eller tröttnade kanske på oss och plaskade ut i vattnet, simmade över till en liten ö strax intill och försvann in i busksnåren. Tillbaka ombord skulle vi just berätta för de andra om vår björn, när de i munnen på varandra började tala om en björnmamma med unge på en strandremsa och en björnhanne på ett annat ställe som de hade sett från gummidingen …