Så gick det inte att vänta ut ovädren längre, vi blev tvungna att ta beslut, och ge oss ut i Alaskas vilda farvatten, även om vädret verkade synnerligen opålitligt. Vi hade nu varit en hel vecka i Dutch Harbor. Det kändes faktiskt som ett slags hem. Klubbflaggorna hänger kvar i taket på Harbor Wiew, vår favoritbar, som minne av Ariel IV den första svenska segelbåten genom Nordvästpassagen.
Ariel gled ut förbi Northern Star, Fierce Allegiance, Bulldog och de andra coola krabbfiskebåtarna. Snötoppar omgärdade passagen genom yttre hamnen. Hårda byiga vindar var utlovade. Två rev i storseglet och inrullat försegel. Men vilket antiklimax! Ingen vind alls utanför hamnen. Däremot enorma långa dyningar som kom rullande och lyfte oss tio meter upp, som en liten anka. Den natten blev den jobbigaste seglingen dittills. Först lite vind, vi ökade till fulla segel. Sedan omväxlande hårda hagelskurar, häftiga vindbyar, snabba regnväder, massor av vind och inemellan ingen vind alls. Men åtminstone ingen sammanstötningsrisk med fiskefartyg. AIS:en gav oss hela tiden information om vilka båtar som låg i området. Hela natten höll vi igång med att skifta segel hit och dit. Dyning och jättevågor rullade in bakifrån och ökade. Båten slingrade, ingen ombord kunde sova. Vatten forsade över däck. Klockan åtta på morgonen tog vi in den första brottsjön i aktre sittbrunnen.