”Klockan är tolv på natten. Snart framme i Cambridge Bay. Mycket mörkt över havet, inga stjärnor eller måne”. Jag stod vid rodret och styrde på GPS kurs, för fulla segel, i hög fart, sju knop, över ett kolmörkt vatten. Vi visste att det fortfarande kunde finnas packisbitar där. Eric spanade intensivt genom vår mörkerförstärkta kikare. Ofta, ofta trodde vi att vi såg is men det visade sig vara inbillningar eller ljusskiftningar i vågrörelserna. En gång såg Eric en toppig kontur. ”Är det land, ett bergsparti lång borta? Eller är det is, i så fall riktigt nära?” Eric satte sig ner på sittbrunnskanten och såg då att konturen följde med ner och var taggig och formad på ett för berg onaturligt sätt. Han insåg att det måste vara ett nytt område med is. Hur långt skulle det sträcka sig den här gången? Vi var trötta. ”Alle man på däck! Spanare i mast och på fördäck!” Det tog bara fem minuter innan vi såg att isen var nära. Genuan rullades in och för bara storsegel gled vi sakta närmare. En lång iskant var synlig. Alla stönade inombords och längtade till sin koj. En kvart senare hade vi passerat ett isområde på omkring två kilometer och sakta slingrat oss förbi några isbumlingar. Men vi behövde den här gången aldrig gå in i isen. Undrar vad isens gud heter och om han är släkt med Neptun. Den här gången var han på vår sida.