Vi hade en fin vattenkittel i rostfritt stål ombord. Den användes varje dag för att koka vatten till kaffe och te, värma diskvatten och ljumma bröddegar och yoghurt kultur. Efter omkring tio års frekvent användning gick kitteln sönder. Handtaget lossnade i ena änden. Eric lagade den hjälpligt med ståltråd men det funkade inte så bra. Vi var ledsna över detta för kitteln var en favorit i köket och hade varit med om många äventyr.

Det fanns ingen bra lösning i sikte så vi letade efter en ny. Det fanns inga rostfria kittlar på Madagaskar. I Sydafrika hittade vi till slut en som vi köpte. Vi förstod att den aldrig skulle kunna uppnå favoritstatus. Det var visserligen gjord av rostfritt stål men av plåten var tunn och kitteln så lätt att den nästan flög av spisen när Ariel gungade.

I Port Elisabeth träffade Eric en kille på bryggan. Han jobbade med en stor stålbåt. Han såg lite blyg ut men frågade om hur vår Ariel IV är byggd. Hon har runda spant till skillnad från de flesta andra stålbåtar som är knäckspantade. Killen visade sig vara svetsare och nu fick Eric en genial idé. Kanske kunde han laga vår lilla vattenkanna … ”Javisst” sa han.

När Eric kom dit en halvtimme senare sa mannen buttert att han tyvärr hade tappat kitteln i vattnet. Eric blev alldeles tyst men frågade efter en stund ”Var ungefär tappade du den, jag kanske kan dyka i och hitta den” Mannen pekade åt olika håll och verkade inte riktigt veta. Till slut viftade han inåt mot bryggan och Eric gick för att titta om den möjligen låg vid bryggkanten. ”Konstigt det hela” tänkte han för sig själv. Men där på bryggan stod vår alldeles förtjusande, lagom tunga och vackra vattenkittel hel och fin. Mannen skrattade gott åt Erics min …