Vid inklareringen på Mauritius kryssade vi som vanligt nej i rutan om huruvida vi har vapen ombord. Tullaren frågade då specifikt om vi har harpungevär. Det kunde vi inte förneka. För första gången i vår världsomseglingshistoria fick vi lämna in dem till förvaring. När vi sedan skulle klarera ut gick Eric tillbaka till tullen med kvittot. Där sa man att han skulle hämta dem i ett huvudtullhus en halvmil därifrån. Han svor och gick dit. Där sa man att man måste meddela huvudtullen 24 timmar i förväg och att harpungevären måste levereras direkt till båten vid kaj. Eric gick hela vägen tillbaka. Sedan svor vi lite till och väntade tills en stor svart bil dök upp med våra små harpungevär.

Då var vi alltså på Mauritius, mitt i en världsomsegling, mitt i ett äventyr som heter duga. Så mycket spännande upplevelser så många människomöten. Men allt bleknade och försvann när vi för första gången fick se våra barnbarn. Ja, så är nog de flesta människor beskaffade. Familj och relationer är för oss det allra viktigaste, ifall ni nu trodde något annat… Två mini-små människokryp, tvillingar födda sex veckor för tidigt. En pojke och en flicka som gäspade stort tvärs över jorden och vinkade till sin nyblivna farmor och farfar. Hjärtsmälta!

Två dagar senare stod vår yngste son Jens på kajen och log. Hitflugen på omkring ett dygn. Ön som det tog oss sju år att komma till. Mauritius var kul på sitt sätt. Vi lagade båtgrejor, simmade och besteg bergstoppar. Många turister, många hyrbilar på vänster sida, många kite surfers, mycket pengar och en hel del slumområden. På yachtklubben i Black River blev vi inbjudna till fest. Alla seglare var vita och all service personal var mörkhyad. Samtliga var födda på Mauritius. Seglarna berättade att det inte finns några klasskillnader på ön.

Mauritius och några kringliggande öar är sedan sextiotalet ett eget land. Vårt nästa seglingsmål, ön Reunion, tillhör Frankrike. Efter bara ett dygns segling kunde vi hämta Euro i bankomaten och köpa allt det som vi är vana vid i Europa. Vi kunde inte motstå en jättestor Brieost och ett par stendyra simglasögon. Annars var avdelningen för ”trailrunning” den absolut största vi någonsin sett. Snart förstod vi varför. Folk vandrar och springer överallt. Hela öns inre är berg, 3000 meter toppar, enorma stup, otänkbara stigar som klänger längs klippväggarna. Alltihop är gamla vulkankratrar med lavarester i olika fantastiska formationer. På tre dagar gick vi brant uppför och brant nerför, brant uppför och brant nerför, gånger flera hundra, i fem mil. Vi har en lokal vän, Jean Michel som är son till ett franskt långseglarpar vi träffade under förra jorden runt seglingen för sjutton år sedan. Han tränar för ett trailrunning lopp i oktober. Man springer upp och ner runt kratrarna med pannlampa och ”camelback” (stor plastpåse med vatten på ryggen). Loppet är fyra gånger så långt som ett Marathon och lockar folk från hela världen. Nja, vi nöjer oss med fem mils vandring …