Tryggt inlåsta i den filippinska marinan jobbade vi dag och natt (nä, det sista var inte sant) med att förbereda Ariel för den långa vilan. Hon blev avklädd sina segel, full inuti och bar på däck. Slutligen fick hon uppspänt tak och sidoväggar som helt döljer henne för sol och ev. spanare. Usch, inte en friflygande vindfågel mer som hon brukar vara, utan en stillasittande anka eller padda. Och dessutom helt ensam.

Mellan jobbvarven socialiserade vi lite med andra seglare i marinan. Verkligen konstigt och nästan äckligt setup. Fyra båtar med vanliga ”normala” människor, ungefär som vi. Sexton båtar med äldre vita män och unga vackra filippinska kvinnor. Männen har stora magar och lite hår. Kvinnorna, som många närmast är flickor, har kortkorta kjolar och lång hår. En av dem har en stor teddybjörn med rosa rosett på däck. De ska för omkring 1000 kr i månaden betjäna sin man på alla sätt. En del behandlas ”snällt”, några låtsas att det finns en normal kärleksrelation. Andra ser vi behandlas som slav och hora. För att kunna besöka Filippinerna måste man vänja sig. Det är svårt.

Vi vinkade hej då till Ariel från flygplansfönstret innan airconditionen tog över och vi febrilt började leta efter långbyxor och tröjor. Fötterna var redan instängda i skor. Med därutöver två filtar var, såg vi en viss chans att kunna sova men två ledsna bebisar på raderna bakom såg till att ingen sömn var möjlig. Efter 24 timmar och tre olika flighter staplade vi slutligen ut i Köpenhamns ankomsthall. Det är två år sedan vi var där sist. Biljettautomaterna hade bytt färg och flyttat på sig. Vi var tvungna at visa pass för att få åka över till vårt eget land. I Helsingborg hade fyra nya jättehus dykt upp på gamla parkeringsplatser, och ett gammalt hus (Ångfärjestationen) finns inte kvar! Tills vi upptäckte att hela huset hade flyttats några hundra meter. Fantastiskt eller förfärligt?

Hyresgästen har lämnat vår lilla lägenhet åt oss under sommaren. Nu sitter vi här, fryser, snorar och hostar, och letar efter springskor och tröjor i lådor på vinden. Andra prio är att väcka vår telefon till liv för att kunna kommunicera. Tänk att vi snart ska få träffa våra barn igen!

Annars är här sexton grader och grå himmel. Det kanske är bra för springrundor förstås.