Så är vi här igen, på Samoa dit vi kom med våra tre barn för 15 år sedan på vår förra världsomsegling. Den gången kom vi västerifrån, från Panama via Galapagos, Marquesas, Tuamotu och Sällskapsöarna. Den här gången kom vi norrifrån, från Hawaii och Fanning, Kiribati. Den gången seglade vi ”Coconut Milk Run”, den lätta Stilla Hav seglingen med lagom passadvind i häcken.

Den här gången gick vi över ekvatorn och de ökända doldrums eller hästlatituderna som de också kallas. Vi förstår nu fullt ut den gamla tidens seglare som till slut tvingades slakta hästarna ombord för att överleva. Om vi inte haft motor hade vi fortfarande legat därute och guppat i förmodligen en vecka till. Om vi inte heller haft watermaker och konserver (och inga hästar) hade vi nästan varit i himlen nu. Stiltje är nog seglarens allra värsta mardröm. Segel som slår hjälplöst mot riggen, delfiner som skrattande hoppar förbi, solen som bränner över himlavalvet varje dag, grälen som dyker upp kring småsaker, galenskap som lurar runt skutan…

Efter 12 långa dagar kom vi äntligen tillbaka till en av våra favoritöar Samoa. Då vi sist var här lärde vi känna Mats från Skåne som gift sig med Sia från Samoa. De har nu åtta barn tillsammans här. Våra barn bodde en natt i deras lilla hostel i traditionella palmbladshyddor. Nu är Mats konstigt nog i Sverige och hälsar på sin gamla pappa. Han har lovat ta med sig vår post från Sverige och några reservdelar till spisen på Ariel IV som bara funkar på en låga. Mats och Sia hade också ett litet paradisiskt palmbladshotell på södra sidan av Samoa. Den förstördes helt av en Tsunami 2009. Folk i Stilla Havet lever hela tiden med möjliga hotbilder av orkaner och tsunamis.

Vårt första intryck av Apia, huvudstaden är att några nya moderna byggnader tillkommit och att här finns mer trafik, men polisorkestern marscherar och spelar fortfarande varje morgon, barfota och iklädda lavalava, en slags uniformskjolar. Kvinnorna är fortfarande lika vackra med färgglada klänningar och blomma bakom örat. Talofa, det vänliga välkomnande sättet att möta främlingar, finns också kvar i rikt mått. Vi ser fram emot att upptäcka ”vår” ö igen.