Efter en veckas landresande i Copper Canyon/Barranca del Cobre (7 kanjoner, 4 gånger större än Gran Canyon)är vi nu tillbaka på Ariel IV i Topalobampo hamn. Fulla av intryck; åsnor med jättebördor av ved, kvinnor som tvättar sig själv, barnen och kläder i floden, cowboys med revolver i hölstret, dubbelspåriga ko-stigar som används till bilväg, slingrande milavis över berg mycket högre än Kebnekajse. Det tog fem timmar att åka 2,5 mil. Enorma kontraster mellan den gamla och den nya världen i Mexiko, de fattiga och de rika och mellan livet på kanjonens botten (varmt) och det på 2400 meters höjd (kallt).

De stolta Tarahumara indianerna lever som de alltid har gjort med eldstad på trampat jordgolv i grottor och små hus. De känns lätt igen på sina färgglada vackra kläder. Ingen vet hur många de är, gissningsvis mellan 50 och 120 tusen. Vi mötte en gammal morfar som låg för döden på en filt på golvet och barnbarnen som stod oroliga omkring. Inget majsmjöl fanns att göra tortillas av i den urgröpta sten som är till för det. Känslan av att inte kunna hjälpa gör ont.

Men fortfarande springer unga tarahumara män i sina enkla lädersandaler kanske fortast i världen. De vinner varje år Urique ultra Marathon, 80 km (www.ultracb.com). Omkring 400 indianer deltar och 300 löpare från nästan alla världsdelar. Vi sprang 10 km, nog så hårt i den terrängen, men fuskade med gympadojor och så körde vi några mil på mountainbikes.

I de mexikanska byarna kör flashiga unga män omkring i gigantiska monstertrucks som nästan inte får plats på de slitna smala gatorna. Bilarna försvinner när k-pist beväpnade militärer då och då gör en raid. ”Det gröna guldet” är väl gömt. Det behövs en helikopter för att hitta marijuana odlingarna uppe i bergen. Drogaffärerna är en katastrof för bygden. Turisterna har slutat komma. I hela Mexiko har 50000 ”narcos” dött i kartellkrigen sedan 2006. Två av dem var de unga bröder som ligger under gravstenarna på bilden ovan.

Vi åkte med Mexikos sista och numera enda järnväg ”El Chepe” till detta avlägsna bergsområde. Den tog 60 år att bygga. Ett gammalt stiligt tåg tuffade fram i sådär 30 km i timmen runt bergstoppar, genom 86 tunnlar och oräkneliga broar över lika många floder. Resan hem från toppen till havsnivå tog 8 timmar och då var naturupplevelsecentrum i hjärnan totalt överfullt.

Sedan var det sängläge med diarré och kräk i två dygn … men det var det värt!