Nedanför en bergstopp låg ännu en dundervacker vik, hur är det möjligt med så mycket skönhet. Bill släppte ankaret under ett gigantiskt vattenfall, som forsade fram mellan klippor och genom tunnlar i kvarvarande snöberg. Bredvid låg redan en liten segelbåt för ankar. Vi bjöd in 19-årige Jack på middag. Han har seglat ensam från Victoria på Vancouver Island och ska vara ute i tre månader. Jack berättade om sin drömda framtid som naturfotograf och hur han tränade på björnar och örnar i området.

Vid sängdags vände tidvattnet och vi såg hur vattenkraft från två floder längst in i viken, plus tidvattenkraften, fick havet att strömma fram i hög hastighet. Ankarkedjan sträckte och Ariel slet och drog i sitt ankare som vi lagt på den enda grundhylla som fanns i viken. Det var risk för att strömmen skulle rycka loss ankaret och att det skulle kasa nerför branten från grundhyllan och inte få nytt fäste. Det fanns inget alternativt ankarställe så vi tillbringade natten med ankarvakt. Bergen tycks ofantligt stora och väldigt nära, och snön närmast spöklik i den långa svarta natten. Men nästa dag sken solen! Vår ofantliga hög våta kläder torkade, vi fick sju stora krabbor av folk i en motorbåt, Josef bakade en banankaka och vi mötte på nära håll två grizzlybjörnar, några sälar och utter.

Vi skickar nu bloggtexter via kortvågsmodem och kan tyvärr därför inte lägga ut bilder.