|
Ariel IV
11 september 2005
Slutet på
äventyret
 Åter
en fin start, nu från Torshavn på Färöarna, sydvästliga vindar, vi
kunde sitta på däck och fika, danska wienerbröd och te, vi seglade
spinnaker ett par timmar, vi njöt, en stund, sen… Vinden dog, men
kom tillbaka med besked. Den här gången hade vi tur. Kulingen kom
snett akterifrån. Det gällde att hålla hårt i ratten, här gick det
undan. När sjön och vågorna byggt upp till tre, fyra, fem meter
surfade Ariel IV i upp till 15 knop. Vi turades om att styra, en
timme var genom hela natten. Efter en timme vid rodret var man helt
slut och slängde sig ner på britsen i sittbrunnen med alla kläder
på, för att vara beredd om något hände. Likt en spindel tar man
spjärn i alla riktningar då båten inte bara rullar från sida till
sida utan ibland klättrar högt på en våg för att sedan surfa i hög
fart neråt, neråt, med vågen, samtidigt som en dyning rullar in från
sidan. Om man inte ligger stadigt fast hamnar man på durken, golvet,
igen. Vi styrde genom kolsvart natt. Vågorna gick inte längre att
urskilja men vi kände instinktivt när en större våg närmade sig och
vi måste hålla emot. När en sjö bröt i skumkaskader strax akter om
båten hörde vi men vi såg den inte
och visste inte om havet skulle rulla upp över däck. Det var nymåne
och den lilla skäran uppenbarade sig först när det började ljusna
vid femtiden. Vi drack muggvis av vår favoritdryck nattetid;
blåbärssoppa. Under sista året innan seglingen hamstrade vi
blåbärssoppa. Varje gång Eric flög till Nordnorge för att jobba tog
han med ett par paket. Nu började vi närma oss sista paketet, trist
men sant.
Efter tjugofem timmar från Färöarna seglade vi
in i Yell-sound på västra Shetland i fint väder mellan de ståtliga
hajtandliknande klipporna Ramna Stacks. Shetland skiljer sig från
våra andra Nordatlantöar Island och Färöarna. Shetland är låga gröna
öar, inga höga berg. Husen är typiskt engelska grå stenhus med
karakteristiska skorstenar. Får finns överallt här också. Det kom
att dröja halva dan och halva natten innan vi kom fram till Lerwick
i regn och ökande motvind men vi hade tur med tidvattensströmmen.
 När
vi kom in i hamnbassängen såg vi den börja vända emot, så någon
rättvisa finns nog. Vi fick i oss ett par röda pölser utan bröd och
letade sedan upp en pub, det var ju lördagskväll. Med illaluktande
seglarkläder, saltstylat hår och polarstövlar såg vi nog lite udda
ut där vi satt och höll på att somna redan efter första rundan. I
Lerwicks hamn låg sex långfärdsbåtar; två norska, två engelska som
väntat i över två veckor på att segla vidare, en fransk stor
aluminiumbåt med tre yngre män som väntat i en vecka och en svensk
båt med Helfrid, som ensamseglade och hade övervintrat i Norge. Hon
tänker jobba på Shetland den här vintern och sedan segla vidare till
Island nästa sommar. Vi insåg snart att också vi skulle få vänta.
Hela Nordsjön låg framför oss och vi var inne i september,
höstmånaden. Deadline för delar av besättningen närmade sig. De
skulle vara på jobbet måndag morgon kommande vecka.
Vi bjöd in alla sex besättningarna till Ariel
IV för att diskutera väder, berätta skepparhistorier och smaka
engelsk öl. Det var den fina kvällen. Sedan började det blåsa, regna
och blåsa än mer. Nästa dag fick vi veta att det hade blåst 68 knop,
orkanstyrka. Vinden avtog visserligen ganska snabbt men vi visste
att vågorna och efterdyningar skulle vara fasansfulla, så vi väntade
en dag till. Åter en bra väderprognos innan vi kastade loss, men på
väg ut tickade väderfaxen fram en ny kulingvarning. Vi hade brått
hem och stångande oss ut för motor i allt grövre sjö. Efter några
timmar och spyor i både lä och lovart gav vi upp och vi länsade
tillbaka på drygt en och en halv timme, samma väg som tagit fem
timmar ut.
 Nästa
morgon var allt som det egentligen ska vara alltid, sol, västlig
lagom vind, lugnt och snällt hav. Barometern steg. Snart låg
faktiskt gamla Nordsjön i vårt kölvatten. För motor korsade Ariel IV
ett totalt spegelblankt Skagerak, rundande Skagen rev tillsammans
med 18 stora skepp och seglande söderut mot Läsö och Anholt. Måndag
morgon, vid Kullens fyr måste matroserna Bengt och Petra ringa sina
respektive jobb och meddela att de skulle komma till lunch,
förhoppningsvis. Sundet låg insvept i tät tjocka. Men som genom ett
under lyfte molnväggen och vi kunde vi förtöja i Helsingborgs Norra
hamn klockan halv ett, i strålande sol och värme, efter 550 sjömil
nonstop segling från Shetland. Efter 1000 sjömil från Island, efter
2000 sjömil från Svalbard och efter en äventyrlig och härligt
minnesvärd upplevelse och seglats. Väl i hemmahamn på Råå blev den
första fråga vi fick; ”vart bär nästa seglats?”. ”Hven”, svarade vi!
Eric och Birgitta Boye-Freudenthal
 |
