|
Ariel
IV 14 juli 2004
Bergen
Regnet öser ner. Kulingen tjuter i riggen
ovanför oss. Vi sitter sju personer runt stora bordet i salongen i
kajutan. Fotogenlampan ger ett mjukt behagligt ljus och dessutom förvånansvärt
god värme. Ariel IV har fått nya dynor inför Nordpolenseglingen,
i mild lagunfärg och en ny mjuk matta. Vi sitter ombonat och skönt.
Det står en vegetarisk gryta med grönsaker och linser på bordet
framför oss. En av våra fyra ”paying crew” den här veckan, är
vegetarian och har försett oss med nya idéer i köket. Systemet
med betalande besättning har hittills fungerat över förväntan väl.
Det handlar inte om charter och att vi själva ska stå för segling
och mathållning utan om kompisskap och lika fördelning av alla
jobb. Våra gäster har innan påmönstring skrivit till oss lite om
sig själva och vi har inbjuda dem som vi tyckt har liknande
grundinställning till livet och segling som vi. Ännu har vi inte
tackat nej till någon. Den här veckan seglar vi med Henrik och
Tina från Malmö, Kirsten från Mölletrakten och Jens kompis
Alexander. De första veckorna med betalande besättning, trevade vi
oss fram i hur vi ska förhålla oss till människor vi aldrig träffat
förr, så nära inpå som i de 15 meter som Ariel IV består av.
Med en gemensam toalett och 150 kvadratmeter segel på 25 meter mast
att ha hand om tillsammans. I vårt eget minimala hem. Det har visat
sig gå väldigt bra. Våra tillfälliga besättningsmedlemmar har
hittills blivit mer som kamrater än som okända betalande. De har lärt
sig hur båten fungerar och kunnat hjälpa till med det mesta. Och
det kanske allra viktigaste är att vi har kunnat ha roligt
tillsammans.
Det nuvarande busvädret kan vi acceptera utan
större klagomål efter en härlig vecka med mest sol, även om
temperaturen har legat kring trettongradersstrecket i luft och
vatten. Baden har varit ytterst snabba. Jens och Alexander badade
med våtdräkt och plockade upp en tre decimeter stor sjöstjärna
från åtta meters djup.  Pojkarna
simmade och snorklade i nästan en halvtimme utan att frysa. Vi
seglar i ytterskärgård norr om Bergen. Vattnet är oerhört klart
och undervattensfloran lever och ser ut att frodas helt orörd av människopåverkan.
Gigantiska tångruskor formade som älghorn och mångmeterlånga
decimeterbreda gräs vajar som skogar under oss när vi lagt i våra
två kajaker och paddlar runt öar och in i små lockande vikar där
Ariel IV inte får plats. Kajakerna har tillfört vårt långfärdseglande
nya möjligheter att se små och nära ting. Att avslappnat följa
med en dyning in över grund strax under ytan och på nära håll följa
vattnets rörelser och undervattensliv.
 Bergen,
Norges andra stad med omkring 230 tusen invånare, lämnade vi med
ett splittrat intryck. Dels är staden en fantastisk del i ”The
World Heritage”, det historiska världsarvet, genom sin välbevarade
kärna runt hamnen av mångfärgade handelshus i trä från sjutton-
och artonhundratalet, ett överdådigt generöst fisketorg och en
inramande gördel av blånande fjälltoppar. Vi kunde lätt föreställa
oss hur Herbjörg Wassmos, Dina vandrade omkring i den stadsmiljön.
Men å andra sidan är dagens Bergen präglat av besökande
kryssningsfartyg. Jag sökte i en handarbetsaffär efter träbrickor
att väva vikingatida band med. Där fanns bara högar med norska tröjor
och lusekoftor med spännen, i tusenkronorsklassen. Jag hittade mina
brickor i en folkdräktsaffär i utkanten av staden.
I hamnen låg ett tiotal långfärdsseglare från
Holland, USA, Nya Zeeland, Storbritannien och Sverige. Utanpå oss förtöjde
en norsk båt med en pappa och fyra barn mellan tio och sjutton år
ombord. Vi bjöd över dem för att få tips om goda hamnar och
intressanta seglingsområden norröver. Det slutade med att
ungdomarna pratade på svensk/norsk och spelade kort till klockan
ett på natten och vi blev inbjudna till familjens hem i Aalesund om
några veckor. Mamman i familjen dog för ett år sedan och pappan
har köpt segelbåten som ett sätt för familjen att känna att man
hör ihop och fortfarande kan göra roliga saker tillsammans.
En dag for vi på utflykt och fick uppleva
Norge i ett nötskal. Först med tåg varifrån vi förväntade oss
få njuta fantastiska fjällvyer.  Visst
fick vi se vyer men bara några sekunder i taget innan tåget for in
i en tunnel. På två timmar tog tåget oss igenom fyrtiosju
tunnlar. I Myrdal bytte vi till den berömda Flåmbanan som tog oss
ner från 900 meter bland snöklädda toppar till havsnivå.
Rallarna behövde en hel månad för att anlägga en meter av
den järnvägen. Under den vådligt branta färden nerför såg vi
forsar som bröt fram ur klippor eller rann nerför fjällbranter,
ursinnigt forsande forsar och snälla smala långa vattenfall,
rinnande fräsande vatten överallt. Vid slutstationen i Flom väntade
en färja som tog oss genom två av Sognefjordens yttersta smala
fingrar till Gudvangen. Höga majestätiska fjällväggar tätt inpå
oss, orörd bergsnatur, betande klippgetter, här och där små
jordbruk som klänger på branterna. Hö som slås med lie och hässjas
enligt gammal metod. Inga maskiner kan köra på de sluttningarna.
En mycket stor del av Norge är glesbygd. Vi hoppas att Norge har råd
till en generös glesbygdspolitik så att fjälldalar och skärgård
kan fortsätta att leva.
Birgitta
och Eric Boye-Freudenthal
|
