Etappen Sydafrika, Namibia, St Helena, Brasilien och upp till Surinam.
Som tidigare etapper följer här en sammanfattning över denna etapp december 2018 till maj 2019 mellan Saldanha, Sydafrika och till Paramaribo, Surinam, Sydamerika. För mer djupare läsning hänvisar vi till vår blogg och facebook men också till våra artiklar i ”På Kryss”.
NAMIBIA
Det var med mycket blandade känslor vi äntligen kunde kasta loss från Yachtport Marina i Saldanha, Sydafrika efter ett år av en häftiga oförglömliga möten med människor, djur och natur men också den djupaste förtvivlan över att inte veta om vi överhuvudtaget skulle kunna segla vidare med Ariel IV. Vi upplevde en totalt annorlunda kultur kring hur man hanterar folk man anlitar för att göra ett jobb. Som tur var vi på plats och kunde till slut få gjort ett fullgott jobb med ommålningen av Ariel IV. Vacker och fin som när hon sjösattes första gången 35 år tidigare seglade vi ut på Sydatlanten tisdagen den 11 december. Vi hade fina akterliga vindar, den nordgående antarktiska kalla Benguela strömmen hjälpte till och vi kom efter 4 dygn till Luderitz, första hamnen av två i Namibia. Här låg vi skyddade vid boj för dom starka heta ökenvindarna och kunde hyra en 4WD bil och lämna Ariel IV i 10 dagar.
Vi gjorde en verklig roadtrip i ett helt otroligt land som vi aldrig tidigare hört så mycket om. Den stora skillnaden till Sydafrika var att här kunde vi känna oss trygga och säkra, det är här som många Sydafrikaner semestrar med sina stora camping-vans. Vita Sydafrikaner förstås.
Namibia har bara drygt 2 miljoner invånare, dom flesta bor kring huvudstaden Windhoek. Gruvnäringen är den största inkomsten där diamantletning sticker ut. Numera letar man mest diamanter på havsbotten utanför Luderitz.
Namibia var tidigare tysk koloni fram till 1915, därefter annekterat av Sydafrika till självständighet 1990.
Landet består av öken, Namiböknen i väster och Kalahariöknen i öster, men längst norrut mot Angola finns regnskog och fina naturreservat med alla dom vilda afrikanska djuren.
Onyx Antilop
Vi tog oss med vår bil först söderut mot Orange River som gränsar till Sydafrika och där såg vi en massa diamant-gruvor på den Sydafrikanska sidan. Vi besökte en tidigare, men nu övergiven och översandad, diamant by ute i öknen och fick veta massor, även sanningen bakom ”Blood Diamonds”. Här fanns även en massa vilda hästar. Vi förstod inte hur dom kunde hitta mat och vatten och överleva i öknen.
Vi passerade ”Fish River Canyon” som är världens näst största canyon bara något mindre än ”Grand Canyon”. Mäktiga vyer men tyvärr inte tillåtet vandra ner i den.
Vi körde sedan flera dagar oftast ensamma på enbart grusvägar genom den heta Kalahariöknen norrut mot vårt mål i Sossusvlei där troligtvis världens största, högsta och längsta sanddyn finns. Inte vit sand utan röd! Den högsta är Dyne 7, med sina 388 meter.
Vi spenderade två dagar med att vandra i het röd sand i 40+ graders värme. Mest overkliga var nog ”Dead lake” eller ”Deadvlei, där träden lär ha stått i 600 år. Något liknande hade vi aldrig sett eller upplevt. Vi var oerhört glada för att vi hade en 4WD och kunde ta oss fram på sandvägarna!
Vi bodde på många fina och välinrättade campingplatser med bra säkerhet och väl inhägnade för alla vilda djur. Kvällarna var magiskt vackra och lagom skön temperatur. Att lyssna till alla spännande nattljud när man lagt sig i vårt tält gjorde att det ibland var svårt att somna.
Väl tillbaka på Ariel IV den 24 december hann vi med att fira julafton ombord. Efter ytterligare några dagar med bra väderprognos avseglade vi mot St Helena, ca 1300 nm, kurs 300 grader. Men nu blev det att istället fira nyårsafton till sjöss, sannolikt första gången för oss. Vi hade bra vind och sjö och dagboken 31-12-2018 berättar att ” Vid 16 tiden duschade vi i aktersittbrunnen, vinden nu lite varmare, skönt. Sen tog vi en cola (o pyttelite rom) och nötter som entré, därefter hjälptes vi åt med nyårsmiddagen, grekisk sallad med Italiensk Toast, avslutad med Orangecupe’. Birgittas vakt mellan 22.00 och 01.00 gjorde att jag missade 12 slaget!’’
SANKTA HELENA
Sent på kvällen i mörker angjorde vi James Bay, St Helena efter 8 dagars segling. Här är det mycket välorganiserat för oss långseglare med många bojar i långa rader och olika storlekar beroende på båtstorlek. Det finn en taxiservicefärja som kommer förbi varje halvtimme och tar folk iland.
På grund av dyning och inga stränder eller hamn går det inte att ta sig iland med egen dinge. Iland fanns en liten Yachtclub som kunde hjälpa till med praktiska saker, som diesel, gasol och mat. Den sköttes av James och Hanna som tillsammans med sina barn själva seglat jordenrunt med sin båt ”Carpe Diem”.
St Helena är fram för allt känt för sin avlägsenhet långt ut i Sydatlanten, nästan omöjligt att besöka om man inte har egen båt eller kan betala svindyra flygbiljetter.
Här bor bara 4500 människor på den 17 km gånger 10 km stora klippön, helt beroende av dom bidrag man får från England för att stanna kvar och överleva. Man hoppades på att den nya stora flygplatsen skulle öka turismen men den visar sig felbyggd och bara mindre plan kan landa under gynnsamma väderförhållanden.
St Helena är också känt för att det var här Napoleon, Frankrikes kejsare levde i sin fångenskap efter att han förlorat slaget vid Waterloo. Napoleon dog här i magcancer i maj 1821. Hans grav ligger otroligt vackert beläget i en dal, men själv transporterades han senare tillbaka till Frankrike. Vi besökte också hans vackra bostad ”Longwood” och fick se hans dödsbädd.
Vi tillbringade också mycket tid på stadens fina hotell som helt gick i Napoleons stil med mängder av porträtt och statyer, alla med hans hatt och hand innanför fracken! Som förväntat! Men hotellet hade bästa kaffet och bra internet.
Jacobs stege är också ett måste, kanske världens längsta med sina 699 steg och 180 höjdmeter. Vi fick snabbt mjölksyra i benen. Rekordet upp är drygt 5 minuter. Man belönas med en bedårande utsikt framför allt vid solnedgång. Rakt under utsiktspunkten ligger Ariel IV och alla andra båtar som små leksaksbåtar på rad!
Vi hyrde bil, körde runt och vandrade, bland annat upp på högsta toppen, Dianas Peak på 823 möh och till naturliga sjövatten pooler, ”Lots Wife Ponds”.
Men kanske det mest bestående minnet av St Helena var alla trevliga människor, alla hälsade och ville prata, det gällde alla, även ungdomarna. Vi lärde känna en svensk man som levde på St Helena sedan många år. Han gav oss massa info, bakgrund och bananer dagen vi skulle avsegla.
Efter 10 dagar laddade vi ner nya väderkartor via vårt Iridium GO modem. Väder och vind ser skapligt ut för första biten av vår längsta översegling denna gång, ca 2000 nm, runt det stationära högtrycket i sydatlanten till vårt mål Rio de Janeiro i Brasilien. Alla pratar om att sydatlanten är det bästa av alla oceaner att segla på och våra förväntningar var nog lite för högt ställda. Visst var det 100% bättre än Indiska Oceanen men en ocean är fortfarande ett stort hav med sjö och dyningar och enstaka squalls. Men vi hade tur och slapp dom vind fattigare områdena nära högtrycket och kunde segla hela tiden. Att slippa starta motorn är välsignat!
Livet ombord blev som alltid rutin med vakter, matlagning, läsning och alltid också en film eller serie på kvällen. Vi såg väldigt få AIS båtar till sjöss, nästan alla såg vi närmare kusterna och längs Brasiliens kust hade alla oljeplattformarna AIS, så om man inte såg deras eldsflamma och ljus så såg vi dom på AIS’en.
BRASILIEN
Lördagen den 2 februari, 16 dygn ut från St Helena gjorde vi vår kanske mest magiska angöring någonsin. I gryningen anande vi bergen runt Rio de Janeiro i morgondiset, länsande längs kusten i svag vind och ingen sjö. Så började vi se både Suger Loaf och Copacabana och sedan även Jesus statyn. Det var så vackert och mäktigt! Vi kommer alltid att minnas denna morgon. Vi har tidigare läst allt från dom tidigaste segelfartygen och lastfartygs besättningar som lovordat Rio och angöringen, nu förstår vi.
Vi valde dock inte gå in till själva Rio sidan av den stora bukten, Bahia De Guanabara utan tog av in på styrbordsidan förbi Niteroi till Charitas och till Clube Naval Charitas, CNC. På kvällen blev det Champagne och festmåltid ombord!
En välskött, fin och framför allt säker marina, helt tryggt och lugnt. Därifrån var det bara 20 min med snabbfärja över till Rio och alla attraktionerna. All offentlig transport gratis för oss Seniorer eller ”Idoso” på portugisiska. Plus att Uber är väldigt billigt och lätt att hitta bilar. Så allt väl upplagt för att turista.
Efter en vecka kom våra vänner Per o Eva och deras Elin och sedan även vår son Jens och tillsammans såg vi allt vi hann och kunde i Rio. Vi åkte upp till den 30 meter höga ”Kristusstatyn” Cristo Redentor på 710 meters höjd.
Vi tog linbanan upp på Suger Loaf, ”Sockertoppen” där man också hade vidunderlig utsikt över stan.
Vi såg också klassiska fotbollsstadionstadion Maracana, och den stora katedralen, Catedral Metropolitana.
Vi gick uppför den berömda trappan med tusentals kakelplattor från hela världen, Escadaria Selaron.
En kväll var vi på den största sambaklubben och försökte dansa samba, men vi var nog inte ens i närheten av samba utan man skall nog ha det i blodet, ha lyssnat sedan barnvagnen! Vi såg också en tom Sambadrome, men som skulle fyllas av karnevalen 4 veckor senare med oss på läktaren! Vi besökte och vandrade flera gånger längs Copacabana och Ipanema stränderna och såg dom vackra solnedgångarna.
Vi kände oss aldrig otrygga eller rädda, men vi försökte som alltid uppträda ”Street wise”. Statistiken är dock tyvärr inte till Rio’s fördel när det gäller mord och våld.
Veckan efter seglade vi dom 60 sjömilen ner till Ilha Grande som är en stor nationalpark. Ön är ca 18 sjömil lång och man går mest för motor mellan ankarvikarna på läsidan, västsidan.
Där finns inga bilar men många spännande vandringsstigar. Det blev många fina naturupplevelser, med vita sandstränder, karneval i Abraao, snorklingsäventyr med sköldpaddor, lång tuff vandring upp på ”Papegojtoppen” 1000 möh. Utsikten var fantastisk men tio minuter efter att vi kommit upp blev vi helt omgivna av tätt dimma och såg bara 5 meter framför oss!
Vi vandrade till vattenfall ute i djungeln. Vi paddlade långa sträckor med kajakerna. Köpte fisk av lokala fiskare. Det blev många ”Caipirinha” på fördäck som sundowner!
Vi lyckades också en till en början fin kväll fixa strandparty med eld, mat och gitarrer, men till slut kom regnet och vi fick snabbt rädda gitarrerna i stora plastsäckar!
Vändpunkten blev lilla staden Parati där gamla stan är ett UNESCO världsarv med rätta! Här tränades också för den lokala karnevalen, en massa dans och musik överallt.
I Parati blev det besättningsbyte, Erik och Cecilia från Råå kom ombord och skulle segla med tillbaka till Rio.
Vi blev ofta inbjudna på kaffe eller fester och i en ankringsvik träffade vi två båtar med besättning från Argentina. Det blev så klart en massa grillat kött och en dans i sittbrunnen. Det visade sig alltid att Argentinarna pratar mycket oftare och bättre engelska än Brasilianarna!
Vädret var blandat, ganska mycket regn, ofta med blixt och dunder men sällan någon vind. Det var fuktigt varmt men gick trots det ok sova på natten.
Väl tillbaka på CNC marinan i Charitas blev vi bjudna av vänner med på finaldagen av årets stora Rio-karneval 2019, väldigt stort. Vi hade bra sittplatser men alla stod mest upp och dansade från klockan 10 på kvällen ända till slutet vid fem tiden på morgonen! Allt var helt galet och stort, OCH detta nästan utan alkohol. Vi såg ingen full människa utan bara glada, dansande brasilianare, även i kön till toa eller matkiosken dansade man! Allt är väldigt stort och mäktigt och välorganiserat, kanske är detta den stora skillnaden till den karneval vi såg på Trinidad för 20 år sedan. Där var det mycket mer spontanitet. Men detta var verkligen en ”Once in a lifetime”-grej!
En lördagskväll skulle vi hålla ett föredrag på vår marina. Vi valde vår Nordvästpassagen resa 2010. Vi pratade engelska som sedan Sussi, en vän och en av få brasilianare som kan engelska, hon översatte till portugisiska och vise versa, men med dessa engagerande och livliga och pratglada brasilianare så blev detta utan tvekan det roligaste och mest intressanta föredrag vi någonsin hållit. Vi fyllde en stor biosalong och dom fixat snacks före och öl efteråt i baren! Folk var översvallande imponerade och eftersom dom bor långt från is och snö är detta så annorlunda segling för dom. En kväll senare kom en känd professor från Rio som skriver poesi och dikter och gav oss ett av hans verk, på portugisiska, och sa att ”vi lever hans dröm”! Han var rörd och vi blev rörda till tårar.
På den i Brasilien officiella ”höstdagen” den 20 mars avseglade vi i gryningen och lämnade Rio med viss sorg. Rio kommer att bli en av våra favoritplatser, men nu började vi länsade norröver. Vi har en lång sträcka framför oss till vårt slutmål för denna säsong i Surinam. Närmare 3000 nm men vi tänkte oss kortare etapper upp längs Brasiliens ostkust till Jacare’ och därefter en sista lång etapp på 2000 sjömil till Paramaribo i Surinam. Vi hade en dealine den 4 april då vårt Brasilianska 3 månaders TuristVisa gick ut. Att förlänga kunde enligt ryktena ta upp till 2 veckor och då måste man ansöka minst 2 veckor innan det gamla går ut? Det innebär bara en massa frustration.
Vi hade först tänkt oss till Trinidad och att där ta upp båten på land men det visade sig att försäkringsbolagen nu tar ut oförsvarligt höga premier och menar att det inte är orkansäkert på Trinidad även om när man ser på statistiken att ingen orkan tidigare har passerat Trinidad.
Man måste i tillägg, om man ligger på land, beställa och få tillverkat en specialvagga, en orkanvagga som skall vara helsvetsad och anpassad och förankrad i marken, till en enorm kostnad.
Buzios ca 50 nm norrut skulle vara ett fint turistställe men lite väl överexploaterat för oss och ankringen långt från land. På strandpromenaden sitter en bronsstaty av Brigitte Bardot. Hon var den som upptäckte Buzios och var ofta här på semester.
Vi hade nu lyckats få mejl kontakt med Anders Eriksson som befann sig 300 sjömil ut från Rio med sin båt s/y Malala på kurs norrut och hem för att som första svenska båt segla solo nonstop jorden runt. Vi hade bestämt att prata på kortvågsradion. Det är alltid lika magiskt att höra och prata med andra båtar över långa avstånd, något vi aldrig tänker på när vi slår ett telefon nummer hemma till någon vi känner i Spanien eller på Malta. Att få god kontakt via kortvågsradion kräver både kunskap och tur. Det är väldigt roligt prata med Anders och jag blir oerhört imponerad av hans prestation men fram för allt hans inställning till hela sitt projekt och sig själv. En ödmjukare människa får man leta efter.
Vi diskuterade bl.a. hur det är och vad man kan göra när man får ett sorgligt dödsbud till sjöss? Vi hade dagen innan drabbats av det hemska i att under seglingen upp till Buzios fått reda på att en av våra nära och bästa vänner omkommit i en tragisk skidolycka i alperna. Vi blev helt handlingsförlamade och i timmar visste vi inte hur båten seglade eller var vi var. Det hade varit bättre få beskedet väl i hamn vilket inte är lätt. På långa överseglingar är detta oftast inte möjligt.
Nästa hamn på vår etapp norrut längs kusten blev en positiv överraskning, staden Vitoria, som har en vacker och lugn och trygg ankringsplats centralt i staden. Tyvärr skall man i Brasilien ”klarera” in i varje delstat vilket nästan innebär varje hamn. Man går då till ”Capetaneria Porto” eller Port Captain. Men detta är ändå en halv dags jobb att hitta och att fylla i rätt papper om det nu finns någon där som vet något?
Därefter var det ca 3 dygns segling till nästa stopp, Bahia De Camamu, där vi första natten ankrade i flodmynningen för att nästa dag gå dom ca 20 nm upp för floden till en liten by som hette Marau.
Här blev vi kvar en vecka men skulle kunnat stanna mycket längre. Vänliga människor i en liten vacker by som låg på en kulle med fina vyer. Här träffade vi en Brasiliansk båt med ett par och deras lilla söta son på. Mamman var gynekolog och höll på att öppna en klinik för kvinnor som inte har råd med offentlig sjukvård. En kväll var vi på fest där flera gitarrer plockades fram och det blev en härlig blandning mellan Brasiliansk samba och musik och Taube låtar!
En kväll var vi på besök hos en äldre tysk man och hans chilenska hustru som tidigare seglat jorden runt och som byggt sitt paradis här i floden. Inte enkelt och riskfritt men otroligt vackert. Deras båt, en ”Josua” ligger fortfarande för ankar nedanför huset. Det visar sig att vi har gemensamma bekanta nämligen Anders Eriksson som vi nyligen pratat med. Cruising världen är ibland bra liten.
En dag tog vi dingen och körde ytterligare 10 sjömil upp till ett litet vattenfall, inte så imponerande men själva färden på floden i vildmarken var en upplevelse i sig. Inga hus, inga människor bara vi och det enda störande ljudet var vår utombordare, skönt att det trots allt är en fyrtaktare.
Nästa anhalt längs kusten låg bara 30 sjömil längre norrut, Morro de San Paulo där vi träffade en av få andra långseglare, en sydafrikansk båt som dock tyvärr var på väg söderöver till Patagonien. Men vi spenderade ett par dagar tillsammans med att undersöka byn Gambo och omgivningarna, mycket turister här men väldigt vackert och smakfullt uppbyggt.
Nu hade vi bara ytterligare 30 sjömil upp till 3 miljonstaden Salvador. När vi skulle lätta ankar satt ankaret fast! Vi brukar kunna lirka oss loss på olika sätt men det satt och var helt omöjligt att dra loss med full gas ens! Till slut återstod bara att plocka fram dykutrustningen. Typiskt nog hade dyklampan dött, jag hade Noll sikt och fick känna mig fram på 10 meters djup. Med mer tur än skicklighet lyfte jag kättingen på ren chansning runt en vad jag tror var en stor sten och sedan var vi loss. Skönt, och skönt vara uppe igen, en inte helt ofarlig operation. Tråkigt om vi hade behövt lämna ankaret här.
Att angöra Salvador innebär att segla in i starka tidvattenströmmar omgiven av mängder av fiskebåtar, färjor, lastfartyg, containerskepp och oljeriggar. Vi gick in till den centralt belägna Marinan i Salvador.
Marinan kändes säker. Den sköttes av en trevlig fransman som dock gav oss klara förhållningsregler kring hur och var vi kunde gå säkert. Här såg vi än mer dom enormt stora kontrasterna mellan dom rika stora husen på sydsidan till dom totalt nedgångna träsken uppe i stan. Kanske ger det grogrunden till den kanske mest våldsamma staden i Brasilien. Vi besökte ändå gamla stan som är en turistattraktion och ett världsarv men som trots det inte var särskilt imponerande. På kvällen hittade vi dock fina uteställen med musik. Men en Uber taxi hem var ett absolut måste.
Old town, Salvador
Efter några dagar fick vi nog av staden och drog ut till ön Itaparica som länge haft dåligt rykte bland långseglare. Det har skett en del överfall och mord på långseglare vilket inneburit att marinan nu är bara halvfull med mest lokala båtar och är delvis förfallen och dåligt underhållen. Vi ankrade utanför och alla förklarade att det nu var säkert här. Vi träffade ett par andra båtar och kom att förstå att detta en gång hade varit en fantastiskt fin plats och fortfarande är. Byn är trevlig och det är inga problem att vandra omkring här. Det ligger småmysiga restauranter längs kajpromenaden. Ett stort sandrev blir vid varje högvatten en lång vacker och fin sandstrand med en massa båtar och lekande barn, men även folk som samlar mat i form av snäckor. Vi hjälpte några tanter samla och dom bara skrattade och var glada.
Vi träffade också Anders Erikssons förre granne på ön. Anders bodde här i 10 år och hade en Resort på sydsidan. Anders låg just ni stiltjebältena runt ekvatorn utan vind och fart.
Det gick nästan 10 dagar av total avkoppling och njutbara dagar innan vi seglade vidare norrut, ca 450 sjömil till Jacare’, vår sista anhalt i Brasilien, där vi skulle klarera ut. Det finns fler alternativa hamnar att klarera ut i längre nordväst men som har dåligt rykte och in i Amazonas eller in till Belem ville vi inte.
Jacare’ är ett populärt stopp för alla som seglar en mer direkt route från Sydafrika eller St Helena mot Karibien. Här finns flera marinor och bra ankring ca 4–5 nm upp för floden. Det känns säkert och tryggt och är gångavstånd till supermarket. Det finns trevliga restauranter och för första gången träffade vi lite fler långseglare, både på väg norrut och söderut mot Patagonien.
Varje dag kom en rejäl regnskur, skönt att få båten avsaltad och vi kunde samla rikligt med dusch och tvättvatten. Ankringarna på floderna innebär oftast lite vind och väldigt varmt. Vi närmar oss nu alltmer ekvatorn. Kvällarna är dock magiska med mer lagom temperatur och fina solnedgångar.
Utklareringen från Brasilien blev krånglig, vi var tvungna ta en Uber som körde runt oss halva dan, dom olika kontoren låg flera mil från varandra. Först till Police Federal eller immigration, sen Duane eller tullen,custom, och sist Port police eller Port Captain.
Lördagen den 4 maj lämnade vi så Jacare’ och Brasilien och hade nu en lång segling på drygt 2000 sjömil till Surinam framför oss. Först upp förbi Natal, nordöstra hörnet av Brasilien, innan vi föll av och länsade med passadvinden tills vi mötte ITCZ eller Doldrums, stiltjebältena runt ekvatorn. Så här års skall den vara som smalast. Vi hade nog ganska tur i år men det vet man först efteråt!
Första dagarna hade vi alltmer medström och gjorde hela tiden dygnsdistanser på över 200 nm. Vi såg många båtar som alla rundade Brasiliens NO hörn. Men alla syns tydligt på AIS’en och är aldrig några problem. Vi kunde vila och sova på nätterna i perioder med AIS larmet på.
Efter 3 dygn såg vi allt mörkare moln vid horisonten rakt föröver och samma natt kom dom först squalls’en. Dygn fyra passerade vi ekvatorn i god vind. Dagen efter blev det en halv dags motorgång men annars seglade vi nu i strömfritt vatten igen. Man får dock akta sig för motströmmen som finns lite längre ut, ”The North Equatorial counter current”.
Det tråkiga var att sedan vi lämnade Jacare’ kunde vi inte fiska alls på grund av allt sjögräs. Vi räknar normalt alltid med att få upp lite färskmat på kroken, men inte nu!
Dagarna till sjöss ägnades som vanligt mest åt att vila, laga mat, läsa, se på film eller serier och hålla utkik, så tiden går relativt fort och redan efter 9 dygn såg vi en massa små fiskebåtar som fiskade, sedan närmare flodmynningen massor av lastskepp för ankar på redden. Vår angöringsboj låg ca 5 nm ut och sedan följde vi en smal, ca 3-4 meter djup ränna in mot staden, Paramaribo. Men först 2-3 nm ut såg vi land! Lite nervös insegling i stark motström, krabb sjö och skymning! Vi hann precis komma in i lä och ankra säkert i leran innan det blev becksvart och mörkt! Känslan; ”We made it”
SURINAM
Nästa morgon körde vi motor dom sista ca 25 nm upp för floden, Surinam River i medström till Marina & Resort Waterland, där Noel, ägaren stod på bryggan och tog emot. Vi blev serverade en lunch och öl i land som välkomstpresent. Det var nu fullt på marinan, alla 12 platserna, och man väntade fler båtar. Noel har nu planer på att till nästa år bygga ut marinan som blivit mycket populär. Det är tryggt och säkert här, en av dom mest välbyggda marinor vi sett och i tillägg inga cykloner så försäkringsbolagen kan inte säga något.
På marinan låg redan en svensk båt, Linda Lindenau med sin båt ”Peristera”. Senare skulle också våra Råå-vänner Janne och Christina med sin båt ”Liv” komma hit.
Vi var två båtar som hyrde en taxi och inklareringen gick då lätt och smidigt, alla var trevliga och hjälpsamma. Paramaribo är en stad som också vinner i längden, bara man står ut med lite kaos.
Surinam, tidigare holländska Guyana, blev självständigt 1975 och är Sydamerikas minsta land med sina knappt 600 000 invånare. Det lär dock bo fler surinameser i Holland. 95% av Surinam är tropisk regnskog, en bit av Amazonas och den största exportvaran är följaktligen timmer. Avverkningen styrs idag av kineserna!
Vi hade nu två veckor på oss att förbereda Ariel IV för att lämnas så länge det är orkansäsong uppe i Karibien. Vi skulle nu hem till Sverige i nästan 6 månader. Det var flera andra som jobbade på sina båtar och som också skulle flyga hem. På kvällarna samlades vi på restauranten i land, där vi ibland såg sengångare klättra i träden ovanför våra huvuden, makligt sakta och säkert, ibland med en liten unge fasthängande på magen.
Vi tog några dagars ”semester”, hyrde bil och körde 30 mil till vägs ände, där vägen tar slut och bara flodbåtar gäller. Vi åkte ett par timmar upp för Surinam River in i regnskogens mitt för att bo några dagar på en enkel resort vid en liten by, Jaw-Jaw.
För några år sedan svämmade Amazonas över och många byar här fick återuppbyggas. Vi hade en trevlig och kunnig guide, Albert som visade oss runt på floden och i regnskogen och vi lärde oss massor. Att bara sitta och titta på den strömmande floden, se alla träkanoter fara förbi, lyssna till alla djungelljud är så obeskrivligt vackert och själagott.
Åter tillbaka på marinan bockade vi av alla punkterna på vår ”Fixarlista”, gav bort sista färskmaten, täckte båten med presenningar, gav Jörgen dom sista instruktionerna. Han ska öppna båten och vädra den varje vecka, och kolla kölsvin, ladda batterierna etc.
Så var vi då klara för hemfärd torsdagen den 30 maj, till sommarsverige och till alla våra barn och barnbarn, familj och alla vänner. Paramaribo har direktflyg till Amsterdam vilket underlättar. Sedan är det bara en kort flygning till Kastrup och vi är hemma! Fast vårt hem ligger nog kvar i Surinam och väntar på oss!
SWEDEN
|
|
