Ha´apai, Tonga.

S/y Ariel IV 1999-11-07

Resebrev 70: Ha´apai, Tonga.

Äntligen har det hänt igen. Vi har blivit med "buddyboat". Som vi längtat efter den sista tiden. Många trevliga medseglare träffar vi jämt, och vi seglar tillsammans med än den ena och än den andra. När vi kommer i hamn ligger där alltid någon som vi känner lite, eller mera. Men mitt i härlig seglargemenskap kan vi ibland känna oss ensamma. Vi ser parbåtar som seglar tillsammans mera stadigvarande. Vi har själva tillhört seglargrupper som hållit ihop. Kanske mer av praktiska anledningar, än av nära hjärtat anledningar. Ibland har någon båt inom en grupp valt att mest umgås med vissa båtar. Då har andra båtar inom gruppen känt sig utanför. Vi också ibland. Precis som hemma. Fast hemma gäller relationer inte "båtar" utan familjer och människor. Vår amerikanska buddybåt heter "Syren". Namnet syftar inte på väldoftande examensblommor utan på "sirener" ur den grekiska mytologin. Vackra kvinnohuvuden, med fågelkropp, som ville locka sjömän i döden. Om man har egen siren är man säker. På Syren finns tre glada barn, kapten Jordan och hans Sally. Ombord finns också tonåriga extragast Bethany. Hon och Christian har upprättat ett speciellt varmt buddybåtförhållande.

Hela besättningen kommer från en liten by mitt i Alaska. Hur de hittade havet, därefter en lämplig båt och slutligen de varma vattnen i Tonga, undrade vi över. Snart förstod vi att de har letat på samma sätt som vi: Jordan var läkare i en liten kommun långt ute i vildmarken. Han flög till avlägsna patienter och trivdes med sitt utmanade jobb långt från specialister och stora sjukhus. Familjen trivdes i småskalig bynärhet och bland bär, svamp, skidåkning, camping, och vild natur. Men någon gång mitt i deras liv kom upplevelsen av att samma saker händer hela tiden, och en önskan om förändring och nya utmaningar. Alla ville att Jordan skulle jobba mindre och ha mera tid för familjen. De kände en övertygelse om att livet innehåller mycket mer än den vanliga trygghet som de dittills levt med. Kanske för att vi känner igen oss i deras historia. Kanske för att barnen har så kul ihop. Kanske för att Christian ler brett hela dagarna. Kanske för att vi alla elva kan "bara vara" tillsammans, utan att känna krav. Kanske för att "Syren" också tänkt tillbringa orkansäsong i Whangarei på Nya Zeeland och därefter segla till Medelhavet via Nya Kaledonien, Australien, Indonesien, Indien och Röda havet.

Vi har känt dessa människor, som vi känner stark gemenskap med, en månad. Seglarlivet ger andra förutsättningar än vänbildande där hemma. Sally bakar två limpor bröd varannan dag. Vi bakar bröd varannan dag. Båda båtarna har färskt bröd varje dag. En dag låg vi ankrade vid en ö utanför allseglarvägarna, i Ha´apai. Ariels orange, och Syrens blå, dinge hittade in mellan reven till byns tilläggningsstrand. Där låg tre små kantiga fiskebåtar målade i rosa, duvblått och vitt. Byns trettiotvå barn gjorde oss sällskap i skock, fascinerade av Sallys meterlånga blonda hår. Varma vänliga ögon följde oss från dörrhål i låga slitna hus. Lärarinnan visade oss skolan. På gjutna betonggolv stod långa smala bänkar och skolbord för fyra barn. Sist jag såg sådana var på skolmuseet i Helsingborg. Ett fåtal slitna böcker, två planscher, en söndrig griffeltavla, en halvmeterstor gradskiva, några pennor och skrivböcker. Rasmus och Jens kunde inte tro att barn kan ha det så fattigt i vår tid. Barnens kläder var för små eller för stora, med hål och fransar. Utanför skolan fanns en regnvattenscistern i betong med en lucka på toppen, där bybarnen kunde tillfredställa sin törst med skopa. Runtomkring bökade grå grisar.

Grisarna var tillsammans med hela byn, inhägnad. Vid ett hus bytte vi till oss två brödfrukter mot en baseballmössa. Ut till odlingar av ananas och bananer, gick en liten väg. Där mötte vi en kvinna med fyra frysväskor i plast, på flaket till en hästdragen fallfärdig kärra. Vi fyllde våra ryggsäckar med ananas till kvällens konservburksgrillspett. Nu äter seglarna mest konservburksmat. Konservburkarna måste vara slut innan Nya Zeeland. Hälsovårdsmyndigheter där är stenhårda, för att slippa få in allehanda skadeinsekter eller sjukdomar i landet. När Eric tog kort på hela båtgänget, trettiotvå Tongabarn och ananasodlarfamiljen fick han stå långt bort för att få med alla.

Vår släpgenerator fastnade på ett korallhuvud när vi gick över ett fyrametersrev. Nästa dag snoklade barnen och hittade otroligt nog släpgeneratorn, som en nål i en höstack. Vi var på väg tillbaka med dingen när vi fick se tre stora knölvalar långsamt, lekande vältra sig förbi nära i revpassagen. Den stunden gömmer jag för resten av mitt liv.

I vanlig vind skörade vår nya fina genua en meter vid en söm. Vi svor, och tänkte med saknad på den tid när vår stora generator gick och vi hade 220-voltström till symaskinen. När jättekatamaranen "Glide" kom in i vår vik med sin gigantiska generator evigt igång blev vi fulla i skratt. Så mycket ström finns inte någon annanstans i dessa farvatten. Vi lagade genuan, sparade några tusen och kände oss trygga med vårt bästa segel inför NZ-seglingen.

Birgitta Boye-Freudenthal