Ännu mera Trinidad.

S/YAriel IV 1999-02-28

Resebrev 34: ännu mera Trinidad.

Hurra! Nu är vindrodret Gandalf på plats. Ståtlig och stark sitter han som en modern skulptur på akterspegeln. Vindflöjeln vajar lätt i brisen, med ett rött band som fladdrar från sidan likt en liten drake. Välgjorda beslag och mekaniska finesser. En grov rostfri axel som går ner genom vår badplattform till roderbladet under vattnet. Som tur är finns fortfarande plats att sitta på badplattformen och dingla med fötterna i vattnet. Med stor spänning och viss oro ser vi fram emot första seglingen med Gandalf som styrman. Vi gillar Trinidad skarpt trots faslig hetta och hemska historier om farligheter. Rån, mord, barnarov, ormar, spindlar och skorpioner har vi inte sett mycket av. Hettan dignar vi under jämt. I vardagslag går jag kring i bikini med en ständigt våt handduk runt halsen. Tyvärr kan vi inte bada. För mycket av civilisationens restprodukter rinner rakt ut. En spann sötvatten över huvudet då och då känns skönt. I land måste man ha lite kläder på. Men de kan lika gärna vara våta.

Mycket går väldigt långsamt och verkar ineffektivt, men jag förstår varför. Jag skulle aldrig, som varvsarbetarna, kunna slipa och måla båtar i den här värmen. Eric nästan dog när han stod timmavis i solen och monterade Gandalf. Jag stönar när jag måste utföra det minsta lilla kroppsarbete. Till exempel att baxa upp alla delar till vår stora symaskin ur packutrymmet under min koj. Svetten pärlar nerför panna, rygg och mage. Prova att sluta ögonen och fantisera om hur det känns. Det gick an att sitta alldeles stilla i draget från vindtunneln över förluckan och laga soltaket, som tagit mycket stryk under Atlantöverseglingen.

Ormar har vi sett en gång. En i ett träd och en runt halsen på en flicka i tioårsåldern. Den lokala "hiking"föreningen anordnar utflykter om söndagarna. Men inte som hemma för att vandra och njuta av eller studera, naturen. "The Seeketers" är för vanliga människor som utan speciell utrustning vill klättra, simma eller gå i djungeln på olika äventyrliga sätt. Allt under skratt och stoj, tjo och tjim. "The trinidadiens love to party". Vi gick med en ledare på en nästan osynlig stig genom regnskog upp i en ravin till en upprinningskälla för en liten flod. Eric och Christian gick med en annan grupp bara halvvägs upp. Där hoppade de i floden och skulle vada, simma och kämpa sig uppför vattenfall tills de mötte oss. En tredje grupp, nästan hälften av alla de ursprungliga ungefär sjuttio människorna, skulle gå upp och gå ner igen. De kunde inte simma. Rasmus, Jens och jag traskade modigt med vår grupp ner i vatten upp till midjan och vadade, omväxlande simmade när det ibland blev djupare, nerför floden. När det strömmade för fort fick vi hålla i rep som ledarna hade med. Alla hade vanliga kläder på sig, som tröja, kortbyxor och gympadojor. Vi hade en undervattenskamera i ryggsäcken. På ett ställe fick vi hoppa fyra meter från en klippa med ett vattenfall ner i en strömmande, kokande pool.

Glada dyblöta svarta människor stod nedanför och skrattade och hejade. Ledarna slängde ner sina machetes i påsar. En bra bit ner mötte vi Eric och Christian. Bara en fjärdedel av deras grupp hade orkat så långt upp. Floden strömmade genom grottliknade klippgångar, trädtunnlar och vidunderlig regnskogsgrönska. Ibland forsade den så vi kunde åka kana på hala klippor. Vackra stora blommor överallt, men inga färgglada fåglar. De hade nog skrämts bort av människobullret. På ett ställe såg vi en boaorm i ett träd, som ringlade sig uppåt. Längst ner vid parkeringsplatsen stod flickan med ormen om halsen. Den visade sig vara huvudledarens keldjur, en boaunge. Turen tog sex timmar, huden var skrynklig, musklerna slut och äventyrslustan synnerligen väl tillfredställd.

Kvällstid avlöste avskedsfester med olika besättningar varandra. Karnevalen var över. Båtar var nymålade eller fixade på ett eller annat sätt. Trinidad är både mötesplats och vändpunkt. Många goda vänner vi lärt känna under färden i Europa och Västindien vänder norrut, går upp genom Västindien och styr långsamt hemåt. De seglar "the Atlantic circuit" och går tillbaka till Europa igen, via Azorerna. Speciellt sorgligt var det att vinka farväl till barnfamiljerna på "Riverdancer" från London och "Stormpippi" från Stockholm. Vår gästbok är full av namn och adresser till härliga seglare som vi ska försöka hälsa på i Spanien, Portugal, Frankrike, England, Holland och Skandinavien när vi passerar förbi på väg hem om drygt två år. Nu vill vi möta människor från Söderhavet, Nya Zeeland och Australien. Ikväll är vi inbjudna på kvällsmat till "Vendora" från Nya Zeeland och imorgon till "Sina" från samma land, med besättning från Samoa. Med Gandalfjobbet avslutat börjar vi i morgon storproviantera för segling till Venezuela, Colombia och Panama.

Birgitta Boye-Freudenthal