Trinidad.

S/YAriel IV 1999-02-14

Resebrev 32: Trinidad.

Nu är vi här. På Trinidad alltså. Där alla långfärdseglare tycks sammanstråla. Som vi har varnats mycket för. Som vi har fått information om och som vi har drömt om. Kanske världens största karneval ska vi vara med om. De bilder vi sett visar svarta människor i nästan omöjligt spännande dräkter. På gatorna i Port of Spain ska vi hålla pengarna gömda för ficktjuvar och rånare, och oss själva borta från mördare. Vi ska se till att barnen inte blir stulna och sålda till prostitution eller organdonation. Fyratusen båtar är ligga ankrade i samma bukt. All utrustning på båten måste dubbelsurras och kedjelåsas. Och människorna på Trinidad är visst väldigt vänliga och hjälpsamma.En stor del av oron rann bort med svetten när vi väl kom fram. Aldrig förr har jag varit så varm. Minsta lilla rörelse och svetten bryter fram, överallt. Om jag tar på mig läsglasögon blir jag så våt på näsan att glasögonen immar igen. För att kunna fylla på kroppsvätskorna har vi vattenflaskor med oss jämnt. Vi har redan börjat vänja oss vid att alltid gå i svettvåta kläder. Det är bara att skölja dem varje kväll.

Ariel dundrade väldresserat i tio knop på nolltid de sjuttio distansen från Tobago till Chaguaramas Bay. Vi kom till en väl skyddad luftig ankarvik utanför sex eller sju olika marinor i rad. Bryggplatserna var fullbokade sedan månader tillbaka men flera seglarkollegor valde att ta upp sina båtar på land för att få bottnen rengjord och ommålad. Lite skönt var det säkert efter många månader för ankar, att bo stilla med dusch och tvättstuga bekvämt nära. Vi tyckte det blev för dyrt och valde att kasta ankar utanför. Båtar som togs upp på land var sådana som seglade Atlantic Circuit och som skulle vara hemma igen efter ett år. De flesta seglare som låg för ankar var på väg längre bort. Nu börjar det bli spännande att spana runt och se vilka vänner vi ska få med oss genom Panama. För sextio kronor fick vi tillgång till Power Boat Marinas duschar, affärer, restaurang, tvättstuga och övriga utbud under hela vår vistelse här. Bryggliggarna betalar omkring hundratjugofem kronor per dygn. Alla marinorna är omgärdade av höga taggtrådsstaket och uniformerade vakter. Här har seglarna en lat och lycklig tillvaro, helt skild från Trinidadianernas. Billiga restaurangkvällar, barbecues och romliga fester på olika båtar.

Många seglare har blivit kvar här år i rad. Båtdoktor Eric blev som oftast kallad några gånger. En fransman med misstänkt malarialiknande feber och en norsk dam med en böld i ändan. Den sistnämnda blev bortskuren och den första gav upp självmant. Rasmus och Jens hade mycket roligt på land med upplyfta båtars barn. Alla synliga chefer på varvet var vita, alla organisatörer i mellanled indier och alla arbetare svarta. På middagsrasten spelade arbetarna fotboll med barnen. Första gången vi gick utanför marinans stängsel kände vi oss som på en annan planet med suddiga aningar om att rånare skulle hoppa fram ur närmaste buske. Solen sken och inget hände. Vi tog bussen in till barnkarnevalen. Stämningen i staden går inte att förmedla i ord. Tung rytmisk musik överallt. Myrstacksfullt med halvdansande familjer. Tusentals barn i obeskrivligt fantastiska dräkter pulserade fram, oavbrutet mellan åtta på morgonen och fyra på eftermiddagen, genom gatorna och över scenen vid slutmålet i Savannah Park.

Intressantast var de grupper som visade Trinidads historia. Dräkterna symboliserade olika perioder i öns självständighetskamp. Roligast var de tusenfotingsliknande färggranna insekter som var exempel på Trinidads rika djurliv. Vackrast var pastellfärgade två meter höga fåglar. Vi höll Rasmus och Jens hårt i handen hela dagen. Eric hade pengar i ett bälte närmast magen. Blickar följde våra fem ljusblonda huvuden som guppade genom allt det svarta. Många snälla människor ville hjälpa oss. Den tredje dagen åkte Eric med en taxichaufför, som marknadsförde sig själv som "pålitlige John", till flygplatsen för att hämta vårt nya vindroder. Det hade kommit. Eric fick ut det från flygplatsen utan kostnad eller ifrågasättande. Tullen godkände försändelsen utan bråk. Nu ligger en två meter lång imponerande välgjord roderjätte fastlåst på vårt däck.

Om detta roder inte heller fungerar, vad gör vi då, undrade Jens. Det kommer att fungera. Den svårare frågan blir nog var vi ska kunna jobba ihop de närmare fyrtiotusen kronor som vi nu tvingats låna ur vår reskassa. De representerar omkring fyra månaders uppehälle för familjen.Vi gillar redan Trinidad mycket även om vi måste tänka oss för och vara försiktiga. Jag är glad över att oro inför det okända inte överträffar vår nyfikenhet och upptäckarglädje.

Birgitta Boye-Freudenthal