Tobago.

S/YAriel IV 1999-01-31

Resebrev 30: Tobago.

Efter en natts segling angjorde vi Tobago och Man of War Bay i soluppgången. Vi är himla trötta på att behöva handstyra. Stefan på "Runaway", som är ensamseglare, skulle inte kunna tänka sig att styra en enda minut på överseglingar. Då sover han, och kikar runt horisonten med jämna mellanrum. En gång i timmen på Atlanten, och så ofta han orkar i mer trafikerade vatten. Ett femtontal båtar låg i viken. Inte en enda charterbåt. Inte en enda lokal båt kom ut och ville sälja något. Ingen ville hjälpa oss med det ena eller andra mot betalning. Vi var på vår vakt mot olika få-tag-i-våra-pengar-anfall. Inget hände. Dagen var varm med friska fläktar. Kakaoträd, sockerrör och fem meter höga monsteror och andra gigantiska krukväxter, inramade en vild strand. Urtidsdjursliknande pelikaner höll möte på en storsten.

Vi har legat här en vecka snart och vill inte härifrån. Till byn, Charlottenville, far vi snabbt med dingen. Små pastellfärgade välskötta hus med korrugerad plåt som tak. Lustiga små matbutiker med nästan inget i. Reklamskyltar som kunde vara från svenskt femtiotal. En härlig tant som bakar bröd och kakor. En liten restaurang i vattenbrynet. En stor fotbollsplan med gräs. Glada, vänliga, hjälpsamma människor. Vi köpte en två kilos tonfisk av en fiskare för fyrtio kronor. Den räckte till grillkotletter åt tre besättningar när det var seglarfest på stranden på fredagskvällen. I byn hämtar vi vatten ur en kran på torget. Det kostar inget. Vi tar med våra två tjugofemlitersdunkar, varje gång vi har ärende in, och häller i båtens tankar. Undrar om vi någonsin får fyllt upp våra tusen liter igen. På stranden rinner en ren bäck ut. Vi la alla salta smutsiga lakan ock handdukar i blöt ombord över natten, trampade dem till musik i baljorna och sköljde dem sedan generöst i bäcken. Under två eftermiddagar stod vi i bäcken och gladde oss åt det friska vattnet, som dessutom var gratis. Sedan tvättade vi håret och hällde bäckvatten över oss med en spann. Efter att ha haft ont om sötvatten de sista veckorna var det väldigt lyxigt med fri tillgång. Att stå och duscha i tjugoåtta graders värme i en klar bäck, under bananpalmer och ett gummiträd med en papegoja i, kändes helt vardagligt och naturligt.

När vi satt hemma i Sverige och planerade, verkade tropikerna och livet där, så oerhört annorlunda och spännande. Men det går inte att behålla perspektivet och "komma ihåg" hur exotiska omgivningarna är och hur bra vi har det. Vi bara är här, och lever med vår familj och seglarvänner vi möter. Jag har nästan glömt hur det känns att skynda till bussen i iskallt duggregn, att dödströttgräla med familjen om oväsentligheter varje fredagskväll eller att vara stressad så det nästan gör ont i magen, av allt som måste hinnas med. Det var svårt att komma ut från stranden med tvätten. Dyning bröt in mot land och vår dinge välte rejält över ända. Vi svor och sköljde om halva tvätten. Sen ankrade vi dingen strax utanför vågbrotten och fick simma ut ett tjugotal meter med baljorna på huvudet. De första nätterna rullade dyningen Ariel så att det nästan var svårt att sova. På måndagen var det skola igen som vanligt. Den har fungerat fint ända sedan vi seglade hemifrån. Visst blir det gnöl ibland när äventyr eller kompisar lockar, men för det mesta går det förvånansvärt bra. Både barnen och vi mår bra av att ha lite "arbete" och vardagsrutiner. Desto skönare blir sovmorgnarna på lördag och söndag. Många långfärdseglare förlorar upplevelsen av helg. Jens jobbar två timmar om dagen i skolan och Rasmus två och en halv. Sen är det en halvtimmes läxläsning på valfri tid.

Vi pluggar svenska, engelska och matte stenhårt. Lite historia, geografi och religion som kompisarna lär om hemma och lite om de länder som vi besöker. Och vi söker kunskap om växter och djur, väder, klimat och stjärnhimmel och mycket mer utifrån vad vi upplever. I slöjden gör Jens ett hörnbord till sin hytt och Rasmus gör en blomsterlåda som han ska så spännande frön i. Målar, spelar och sjunger gör vi när vi vill. Kunskap om länder och människor kommer av sig själv.Visst saknar barnen kamraterna och skolan därhemma. Jens har kontakt med klassen via email och han har rivit ut en klassbild ur skolkatalogen och satt på sin vägg. Barnen tycker resan är som bäst när vi seglar med någon annan familjebåt. Det är synd att vi inte möter så många. Christian, som har gått ut nian bedriver självstudier, men har en tydlig tendens att lura sig själv. Väldigt många saker måste fixas just när det är skoltid. Eric har monterat bort vårt icke-fungerande vindroder. Vi känner stark lättnad men Ariel ser förfärligt rumphuggen ut.

Birgitta Boye-Freudenthal