Västindien.

Bequia.

S/YAriel IV 1998-12-27

Resebrev 25: Jul på Bequia.

Idag, söndagen efter jul, tog besättningarna på Ariel, engelska Street Legal och norska Nordavind dingarna ut till Devils Table, ett korallrev strax utanför Port Elisabeth på Bequia. Det blev en härlig utflykt under ytan bland vackra koraller och färgrika fiskar i alla storlekar. Vi har två dyktuber som Christian fyllt med luft från vår kompressor. Tur att den fanns ombord när vi köpte båten. Christian och Annika, som seglar med svensk besättningsflagg på Street Legal, undersökte den djupare delen av revet. De övriga snorklade och fridök. Själv satt jag kvar på Ariel och skrev resebrev. Mycket plötsligt slog en tropisk regnvädersstorm ner över oss och jag fick brått med att ta in lösa grejor och stänga alla luckor. Bredvid oss började Nordavind dragga i ett vindkast, ner mot en gul amerikansk båt och jag hörde hur Sonya som var kvar ombord startade motorn. Med stark oro funderade jag på att försöka simma över och hjälpa henne. Eric var på väg in från revet med barnen i dingen. De la till vid Nordanvind. Jag såg dem ta upp ankaret och försöka ankra om i de hårda vindbyarna och regnet som piskade som nålar mot huden. Jag släppte ut ytterligare ankarkätting på Ariel och vi kom farligt nära en charterbåt som ankrat fel. Flera båtar runt omkring rycktes loss och drev förbi i mer eller mindre halsbrytande fart. Denna gång fanns folk ombord överallt så ingen olycka inträffade. Skillnaden mot andra stormar jag upplevt var regndropparna som smärtade starkt när vi jobbade på däck då alla var nästan nakna, och att stormen kom så fort, oanmäld och var över lika snabbt trodde vi. När oron nästan släppt kopplade vi slang till hålet vi gjort i mitten av vårt nya soltak. Mängder av regnvatten lyckades vi samla i spannar, kar och plastduschar. Det regnar pengar, skrek barnen. De vet att vattnet här kostar nästan fyrtio öre litern.

Julen 1998 kommer vi att minnas. Den oerhörda värmen. Svett som alltid rinner nerför ryggen i strömmar. Behovet av att bada ofta, ofta. Salt hår som vi inte har sötvatten till att skölja. Fin vit strand och palmer. Grönt, vackert och överdådiga blommor överallt. Varma, varma shorts och skjorta som måste på när vi skulle hitta julklappar i byn. Små, små affärer med nästan inget i. Överraskningar som när vi i en affär hittade både skinka, rödkål på burk och rödbetor. Fast de kostade en förmögenhet. Vackra glada afrikaner i färgstarka kläder. En del indier som idkar affärer. Blandat med engelsmän från tiden då Bequia var deras koloni. Stolta Atlantfarare från Europa. Många från Skandinavien. Några unga backpackers. Nästan inget tjingeling. Papaya, mango och fullt med kokosnötter. Rytmisk musik med oljefat i skuggan under träden. Myten om det västindiska paradiset stämmer här. Förutom kostnadsnivån.

På julafton åkte vi på ett lastbilsflak upp på berget till norska Marianne. Tillsammans med ett hundratal andra skandinaver blev vi bjudna på personlig värme, varm glögg och pepparkakor, i en flödande solhet getbebodd blomsterträdgård. Hon seglade hit för över tio år sedan, förliste utanför ön och blev kvar. Glöggtraditionen har levt sedan dess och givit henne ett legendariskt rykte bland norska långfärdseglare. På kvällen kom Guy, Annika och Annikas mamma, medförande sill från Kungsbacka, till oss. Sedan kom tomten när pappa Eric var iland och köpte tidning. Barnen hade dekorerat mastfoten som julgran. Vi kunde precis tränga oss bakom den så att små grodorna kom runt. Tom rimmade fram mandeln i gröten och fick en röd klubba som pris. Till sent satt vi sedan i den ljumma vinden på Nordavinds akterdäck och sjöng svenska, norska och engelska låtar. Vi fångade ytterligare en massa lyckliga stunder. En flicka som seglat drygt ett år med sin man, tyckte att långfärdsseglarlivets många människomöten är ytliga. Hon kände sig ensam och längtade hem till vänner och släktingar.
På juldagen ordnade vi grillfest på stranden. Street Legal bjöd på rompunsch efter lokalt recept. Fruktjuicer, färsk ananas, rom, nåt bubbligt och muskotnöt. Gott och läskande, farligt lättdrucket. Några afrikaner kom vandrande i vattenbrynet och gav oss papayafrukter. Barnen svingade sig i ett Tarzanrep som hängde från en palm och simmade i sammetsvarmt vatten i kvällens mörker. Senare på kvällen, tillbaka på Ariel, svalkade vi stora av oss med ett mycket sent nattdopp innan vi kröp ner under ett så tunt lakan som möjligt.

Efter jul började vardagen igen. Vi stålsatte oss för att kämpa mot hopplöshet när det gäller vårt icke-fungerande vindroder. Förmodligen måste vi ta ett bittert beslut och köpa ett helt nytt. Det innebär i så fall att hela vår resebudget spricker och att Eric måste hitta jobb i Australien eller på Nya Zeeland. I allra värsta fall måste vi alla åka hem och arbeta ihop mera pengar. Under tiden ökar vinden här på Bequia till stormstyrka igen. Vi får förmodligen sitta ankarvakt hela natten.

Birgitta Boye-Freudenthal