Från Gomera till Kap Verde - öarna.

S/YAriel IV 1998-12-06

Resebrev 23: Från Gomera till Kap Verde - öarna.

Efter nio dagar av hårt förberedelsearbete kändes det skönt, ja nästan befriande att lämna Gomera för Atlanten. Ariel var nytvättad. Besättningen var nytvättad. Handdukarna doftade underbart nysoltorkade. Maskiner och utrustning var nyservade och nyputsade. Frysen var på för första gången, och fylld med kött, lagade grytor och glass. överst låg bröd, som vi kan ta ur, om vi lyckas fånga någon stor fisk. Frukt- och grönsaksnäten i taket var fyllda till bristningsgränsen. De sista röda snäckorna var plockade på stranden. Rasmus gjorde en mycket personlig adventsljusstake av dem, klistrade på en bit strandved. Vi tände första ljuset till lunch i kajutan och åt varsin pepparkaka till efterrätt, alldeles innan avsegling. Den halvflaska glögg som familjen Pedersen lyckats skicka ner sparar vi till julafton.
Många goa seglarvänner stod på bryggan och tutade när vi seglade ut. Engelska. "Ladybird", som betyder nyckelpiga och inte damfågel. Deras båt ser nästan ut som vår fast några nummer mindre. "Stressless" från Husqvarna, holländska familjebåten "Dolores" och "Sophia" från samma land, med Jens och Rasmus nästan bästa seglarkompisar, Peter och Michael, ombord. De holländska barnen sprang tutande bredvid oss hela bryggan ut. Jag kände fjärilar i magen inför första etappen av vår långa översegling, som vi pratat om och funderat över så länge. Satellitnavigatorn visade 801,7 sjömil till Kap Verde.

Sex dygn senare, tolv minuter över åtta på morgonen, siktade Christian som hade rorsvakt, Santo Antao den högsta av öarna. En timme senare vaknade Rasmus och Jens efter en god natts sömn, och väckte pappa Eric som haft sin vakt mellan ett och fyra. Själv såg jag mycket tydligt tre av öarna, när jag sömnigt hävde mig ur den trånga sjökojen framåt tiotiden, just när Tom gick på sin första dagvakt. Jag vågar nästan inte säga att seglingen gick bra och att vi hade det skönt om än lite rulligt i goda akterliga vindar. Vi har tvåtusen sjömil kvar till Västindien innan vi eventuellt kan fira att vindar och kung Neptun varit med oss hela vägen. Det känns som en dröm att vi nu är mitt i vårt stora äventyr.
De tre första dagarna vilade vi från skola och fick våra sjöben. På måndagen fångade Jens en fisk med sin nya rulle. På tisdagen öppnade barnen de första luckorna i de adventskalendrar de gjort till varandra. Onsdag, torsdag och fredag bara försvann med sömn, vakter, matlagning, brödbak och läsning. Eric fick en flygfisk i nacken en kväll i sittbrunnen när vi åt kvällsmat. Nästa morgon låg sju fiskar på däcket. Vi ångrade efteråt att vi inte fräste upp dem till frukost. De lär vara goda. En halvljus morgontimme såg jag en liten mörk fågel som flaxade ner på vårt däck och vilade en stund innan den fortsatte söderut. Undrar vart den var på väg ensam på det stora havet.

Mötet med Kap Verde och Mindelo på Sao Vincente berörde oss starkt. Sand och sand, i alla kulörer, klippor och stelnade lavaformationer. Fattigdom, skräp och smuts, sjukdomar, tiggare och förfallna hus i alla stadier. Djup misär efter den relativt goda tid då engelsmännen använde den skyddade bukten som kolbunkringshamn på 1800-talet. Men också några nyrenoverade och några nybyggda hus. Svarta afrikaner och människor i alla bruna nyanser som blivit resultat av blandning mellan ättlingar till portugiser som styrt ön under femhundra år, och de slavar som blev kvar på öarna när det inte längre gick att sälja dem västerut.
Sedan 1975 då Kap Verde blev självständigt har trägna öbor arbetat hårt för att få landet på fötter. Men fortfarande består en tredjedel av landets ekonomi av utländskt bistånd och en tredjedel av hemskickade bidrag från utomlandsarbetande kapverdier. Rafael och hans företagsamma kompisar i tonåren, paddlar runt och erbjuder seglarna hjälp med allt och inget, mot blygsam ersättning. När vi ror i land tas dingen omhand av jourhavande vaktpojkar. Om vi inte betalar kan det hända att dingen "råkar illa ut". Vi kunde blivit arga för att vi tvingas betala. Det blir vi inte. Pojkarna lever i ett land med otroligt hög arbetslöshet. De är trevliga och har hittat ett sätt att leva på.

Ariel IV ligger väl för ankar i god dybotten. I hamnen möter vi engelska trimaranen "Triskelle", som vi inte sett sedan Madeira då vi slogs tillsammans för att få tillgång till en flytbrygga. De frågar lite generat om vi vill ha te. Utifrån deras erfarenhet vill skandinaver alltid ha öl eller en drink. Som inbitna tedrickare tackar vi varmt för det goda engelska te som bjuds.
Imorgon tar vi färjan över till Santo Antao som är en lite grön Kap Verdeö med mangoträd, dadelpalmer, papaya, apelsin- och citronträd på nordsidan. På tisdag drar vi västerut......

Birgitta Boye-Freudenthal