Kanarieöarna, Gomera.

S/YAriel IV 1998-11-25

Resebrev 22: På Gomera.

Tillsammans med ett trettiotal andra långfärdsbåtar från hela världen, ligger vi i marinan i San Sebastian på ön Gomera strax väster om Teneriffa. Det stora soltaket har kommit upp och verktyg ligger spridda överallt när vi nu jobbar med de sista förberedelserna inför Atlantseglingen. Idag har Eric monterat släpgeneratorn som ska ge oss den extra ström vi behöver för att kunna sätta igång frysboxen. Vi måste kunna förvara färskt kött, och ta hand om de stora fiskar vi förhoppningsvis ska fånga under överfarten. På seglingen hit från Gran Canaria fick vi en stor färgskimrande guldmakrill som gav oss en delikat ankomstmiddag.

Tom hjälper oss med att rengöra och smörja alla vinschar. De var fulla med salt från översköljningar, och ökensand från den Scirocco som pustade från Sahara för ett par veckor sedan. Hela riggen var också full med sand som Eric försökte skölja bort när han ändå satt en hel dag i båtsmansstolen. Han åkte upp och ner för att kontrollera att alla vant och stag var i gott skick och inte var skavda på strategiska ställen. Slitna delar i riggen kan brista om vi plötsligt får mycket vind. Eric förstärkte också seglen genom att klistra bitar av segelduk på de områden där seglet kommer att nöta mot vantspridarna, när vi i passadvinden seglar med utsläppta segel. Själv arbetar jag med att sy ett hopfällbart soltak över rorsmansplatsen. Vi närmar oss ekvatorn och det kan bli himla hett att stå vid rodret under middagstimmarna. Tygtaket ska också kunna samla vatten om det kommer regnskurar. Det ligger en härlig tillfredsställelse i att tillverka något riktigt och användbart. Hoppas det blir bra.

Som tur var finns lekkamrater till Rasmus och Jens på "Stormpippi" från Stockholm. Barnen har roligt tillsammans på den svarta stranden medan vi jobbar. De samlar vackra stora snäckor i lysande orangeröd färg. och tränar sig i att bygga sandskulpturer. Christian sitter på bryggan och arbetar med sitt nya modellplan som ska kunna landa på vatten.

På lördagskvällen tog vi ledigt och promenerade upp i staden där kanarierna själva var ute och flanerade i sina helgkläder. Knappt en enda turist i sikte. Det finns ingen flygplats på ön. Denna lördag skulle öns skyddshelgon; Virgin de Guadeloupe, anlända till San Sebastian från en mindre by på öns andra sida. Hon satt i en vacker bärstol draperad med allehanda sniderier, guld och lysande stenar, ovanpå en spetsprydd limousin. Före bilen dansade män och kvinnor i svarta och vita folkdräkter, och bakom dem gick en orkester med gitarrer, lutor och trummor. Tillsammans med hela den procession av människor som följde efter, sjöng de suggestiva rytmiska sånger på spanska. Vi kan tyvärr inte spanska men kunde ändå förstå att sångerna mycket kärleksfullt beskrev deras ö. "Gomera, Gomera" återkom många gånger i omkväden. Den stirrande helgonbilden bars in i kyrkan och placerades på hedersplats. Tillsammans med San Sebastians invånare sjöng vi och klappade händer till hennes ära. Senare på kvällen var det musik och dans på torget. Men vi gick hem till "Stormpippi" och diskuterade över en hembakad sockerkaka, hur vi ska tillverka adventskalendrar.

På svenska grannbåten "Witchie" höll man på med den sista provianteringen inför överseglingen. Bröd och ost och andra färskvaror langades ombord. Jag börjar undra hur vi ska få plats med de åtta kilo ost som vi behöver för fyra veckor, i Ariels lilla kylskåp. Stora lådor med frukt och grönsaker tömdes på bryggan vid vattenslangen för kackerlackssanering. De sista pesetaslantarna spenderades på några påsar godis. Soltaket och alla handdukar på tork, plockades ner. Besättningen rotade fram sina gula tröjor, med "Witchie"s logo på bröstfickan, som bara används vid mycket speciella tillfällen. Vi gjorde loss deras linor och tampar från bryggan, och kastades dem ombord. När vi tillsammans med flera andra besättningar vinkade farväl tänkte vi nog alla på, hur det kommer att kännas när det blir vår tur. Varje dag lämnar en eller några båtar hamnen för att korsa Atlanten. Alla avseglingar åtföljs av en fullständig ljudkakafoni då de kvarvarande båtarna önskar Atlantfararna lycka till, med allehanda tutor och horn. När vi blåste i hornet för "Witchie" och vår andra grannbåt amerikanska "Maggie", fick jag kårar av spänning längs ryggraden. Nu är det inte långt kvar tills båtarna i Gomera hamn tutar för Ariel IV.

Birgitta Boye-Freudenthal