Nya Kaledonien.

Ariel IV 2000-05-28

Resebrev 99: Nya Kaledonien.

Ikväll är det 26 grader i luften. Vi har precis tagit ett ljummet kvällsdopp från båten och sköljt av oss salt med soluppvärmd, "plastpåsedusch". Den hänger i hissa-upp-utombordare-anordningen vid akterplattformen. Ariel IV ligger ankrad på Nya Kaledoniens sydvästspets, i Melanesien. Vid en ö med förtrollande vit strand. Palmer vajar nätt som svarta konturer mot bakgrund av himmelsk solnedgång. Lätt kvällsbris krusar havet mot korallrev intill. Vi är tillbaka i Söderhavet. Under våra sista månader här vill vi dubbelnjuta av "paradiset." Kvällsdoppet blev kort. Hajar lär vara hungriga vid mörkning. I ett flygplan som nyligen störtade i lagunen, fanns bara skelettben kvar av människorna, nästa morgon. Vi satt i sittbrunnen till midnatt, nästan utan kläder. Kolmörkt, stilla, stort.

Redan 1300 f Kristus fanns det folk här. Förmodligen Polynesier eller människor från Nya Guinea. 1774 upptäckte Kapten Cook öarna och gav dem namnet Nya Kaledonien eftersom de påminde honom om hans barndomsland i Skottland. Sen kom valfångare, äventyrare och missionärer. Några blev kanske uppätna. Frankrike tog över 1853 och använde Nya Kaledonien som fångläger. Sen kom franska administratörer och militärer, med näriga köpmän i kölvattnet. Nu finns här 200 000 människor. Till största delen de ursprungliga melanesierna, med blandad svart, brun och gul bakgrund. Tjugoåtta olika lokala språk talas fortfarande bredvid franskan. På marknaden fanns volyminösa vackra traditionella tanter sida vid sida med kortkjolade nätta fransyskor. Vithudade korrekta slipsherrar bland färgglada inhemska fruktförsäljare. Vi seglade en tidig morgon, in genom en öppning i Nya Kaledoniens ringrev, trötta och genomblåsta. Dataskärmen var hopkopplad med vår GPS, och visade exakt var revet fanns. Innanför var havet slätt. O härliga tillstånd!

Ariel gled nästan omärkligt i full fart över lagunen, in till huvudstaden NoumÈa. Kajen gungade när vi försökte gå på den. Tullarna skrattade och berättade historier om sina bedrifter med harpungevär. Immigrationsmyndigheten bestod av två trevliga tjejer i polisuniform. Hälsovårdsdamen sa att vi måste äta upp vad vi hade kvar av färsk mat, till middag. Hon visste inte att vi har femtio kilo potatis och tjugo kilo lök i akterluckan. Det är härligt att kunna tala med alla dessa personer på deras eget språk. Skolfranskan var inte mycket att lita till men mitt au-pair-jobb i tjugoårsåldern gav större utdelning. Fastän le monsieur trodde han kunde ta sig friheter. Vid bryggan låg franska "Malvina". Illa tilltygad med masten på sned och mantågen av. Hon seglade en månad före oss och gick rakt in i en tropisk storm. Thierry hade brutit foten på Nya Zeeland och skulle vara försiktig med gipsformen. Under överseglingen sprack gipset och benen innanför. Nu funderar Thierry och Florence på att lämna båten här foten och jobba ihop mer pengar. NoumÈa stad charmade oss med sina vänliga invånare. Ingen försökte övertala oss att köpa något vi inte ville ha. Som långseglare lever vi i två ekonomiska verkligheter. Det är svårt. Vi sparar hundralappar genom att hitta de billigaste konservburkarna, köpa second-hand kläder och baka själv. Men tvingas betala tusenlappar när båtprylar, som nu vindgeneratorn, går sönder. Idag ligger vi i vår vackra vik. Alla grejor fungerar (ta i trä) och vi kan inte spendera en femtioöring. Havet, himlen, stranden, skogen, stillheten, skönheten är gratis.

Birgitta Boye-Freudenthal