Nya Zeeland-Kaledonien.

Ariel IV 2000-05-24

Resebrev 98: Nya Zeeland - Nya Kaledonien.

Sista kvällen i Opua träffade vi Peter från Liverpool. Han hade en femarmad blå stjärna tatuerad i vänster örsnibb. Den betyder enligt gammal sjömanssed att han rundat Kap Horn. Om han rundar ytterligare fyra gånger får han tatuera in en likadan i andra örat. De få seglare som gått runt tio gånger, bär två röda ringar i pannan också. I Liverpool finns två Kap Hornare med rött märke. De är i sjuttiårsåldern och dricker öl gratis på alla stadens pubar.

Vi spenderade våra sista NZ-dollar i Opua lilla diversehandel. Kex, choklad och annat snasksmått att stoppa i sig, när magen i böljskvalp inte tillåter matlagning. Peter gav oss en påse apelsiner och en påse gula kiwi som han fått av en fruktodlarkamrat. En gråkall vintereftermiddag i maj lämnade vi Nya Zeeland. Med stortäcken i sjökojer och varmaste vinterjackor till nattvakter. Framåt midnatt hade vi inte längre landlä. öppet hav tog oss i sin famn och busruskade Ariel. Cap Reinga, på vårt andra hemlands nordspets, försvann söderut. Vi var på väg! Barnen provade nya gula sjösjukepiller. Jag testade en avlång orange och gulrandig sort. Eric och Christian tog varsin halva av de gamla runda vita. I tre dagar var vi som vanligt ganska uschiga och trötta. Varma tankar skickades till goa vänner därhemma som sänt oss en låda svenska böcker. Ett förnämligt väderprogram vi fått, lät oss via kortvågsradion se nuvarande och kommande väderrapporter på datorskärmen. Mycket skönt att tydligt kunna följa olika låg- och högtrycks väg. Inga sena tropiska orkaner rörde sig åt vårt håll. Men några småfronter på skärmen, var himla bråkiga vågor och föränderliga vindar i verklighet. Med bara bråkiga vågor och ingen vind inemellan.

Storsegel och stor genua upp. Skota hem. Koppla in vindroder. Reva storsegel. Skota ut. Reva genua. Ner med genuan. Upp med lilla focken. Reva storseglet mera. Spira ut segel i lä. Styra för hand. Ner med alla segel. Motor. Koppla in autopilot. Upp med alla segelÖ.. Ja nog finns det att göra på den här seglatsen. Och mest på natten. I vårt selektiva minne av seglingen till Nya Zeeland, kom vi bara ihåg underbara passager i jämn akterlig passadvind. Med samma segelsättning hela tiden.

Andra dagen norrut hade temperaturen gått upp fyra grader. Följande dagar blev det bara varmare. Nu visar termometern tjugosex grader i skugga. Vi samlas kortbyxklädda till middag i sittbrunnen. Det gungar hit och det gungar dit. Matlagaren klamrar sig fast vid uppgångsstegen med ena handen och bär upp någon middagsattiralj med andra handen. Upp och ner, mellan fem och åtta gånger en normal middag. Fat och grytor ställs på antihalkduk, på golvet i sittbrunnen. Vattenflaska, ketchup och andra höga föremål kniper vi fast mellan fötterna när vi sitter. Av segeltampar gör vi högar med hål i mitten, att ställa glas i. En dag flög en nyöppnad burk hallonsylt över durken. Det var inte roligt. Sås rinner lätt egna vägar. Smårester får fiskarna. När det busblåser sitter vi alla fem flytvästklädda och kopplade med livlinor. Undrar hur de blåstjärnetatuerade bär sig åt när de äter middag i Kap Hornväder. Undrar om Eric och jag, eller något av våra barn, någonsin kommer att få stjärnor i örsnibbarna.

Birgitta Boye-Freudenthal