Avsked "på riktigt" från Nya Zeeland.

Ariel IV 2000-05-14

Resebrev 97: Avsked "på riktigt" från Nya Zeeland

Vi la loss alla linor från Whangarei kaj och vinkade adjö till familjen på "Desert Rose" och italienska Eduardo med besättning. Hamnkapten Lew stod viftande i sitt fönster. Många båtar längs bryggorna tutade lycka till. En tår dök upp i min ögonvrå. Whangarei på Nya Zeeland har blivit som ett sorts andra hem på jorden. Vår resa har nått sin absoluta mittpunkt. Nu stävar vi hemåt. Vi har lite mer än ett år kvar att äventyra på. Resans andra halva började med ösregn och kall sydlig vind. Ariel kämpade sig för motor i rak motvind nerför floden. Vårt stora kapell var uppfällt, som förvandlar främre sittbrunnen till ombonat rum med perspektivfönster. Där satt barnen, spelande spel och kikande genom ovädret på välkända Whangarei omgivningar, som gled förbi för sista gången. Eric stod vid rodret och frös. I sista bukten före öppet hav ankrade vi för natten. Vanligen välkända däckssysslor, kändes ovana. Eric stängde motorn och familjen samlades i kajutan till kvällsvard. Då kom lugnet.

Efter fem månader av spring, stök och stoj. Nu var vi bara vi. Ingen kunde gå iland. Ingen kunde komma ombord. Ingen långseglare fanns inom synhåll. Vi tände fotogenlampan, pratade om kommande resmål och njöt av ovan stillhet. Så vill jag vara mera med min familj. Nästa morgon stävade vi ut på öppet hav med revade segel. Det blåste fortfarande kuling men vi kunde sträcka upp längs Nordöns ostkust. Två av oss blev av med sin frukost ganska snabbt. Kroppen hade otränat svårt för att parera rullningar. Den dagen sov vi mest eller stod till rors. Lunch bestod av kex och läsk. Middag åt vi halv tolv på natten, vid en boj utanför yachtklubben i Opua. I ljus, nästa dag var Bay of Islands lika vacker som vanligt, med sandstränder och vänliga grönskande kullar. Vi grävde fram gummidingen, låste loss utombordarn och for in till klubbhuset. Där samlades efterhand medseglare från tiden på Minerva Reef; "Appledore", "Salacia" och "Atu". Svenska Ninni som vi firade jul hos, kom också ner från sitt hus på höjden. Glada minnen från varmare tider korsade bordet, inspirerade av fotohögar.

Jens försvann några dagar till jämnåriga Ezra från "Atu". Han bor i hus med sin familj över vintern. Lucien på Salacia var ledsen, efter uppbrott från sin kvinna, när vi träffades i oktober. Nu hade han glada ögon och berättade varmt om sin nya vän. Vinden ökade ytterligare. Under eftermiddagen och kvällen kom åtta båtar som seglat norrut mot Fiji, tillbaka. När vi återvände till Ariel sköljde vågor över dingen. Närmare midnatt hade vi full storm. Visst var det skönt att ligga vid boj men vi visste inte hur stark bojlina den var utrustad med. Tio meter bakom oss låg en annan båt vid boj. Om Ariel ryckte av sin lina när hon hoppade i sjöarna, skulle vi braka rakt ner i medseglaren.

Eric, Christian och jag turades om att sitta bojvakt i tvåtimmarspass. Vågskum for i luften, stormen ylade och vindgeneratorn tjöt. Med smårädslor i magen satt jag mina två timmar med handen på motornyckeln. Om linan gick av kanske jag, genom att snabbt starta motorn, skulle kunna styra förbi grannbåten. Eric la ut långa linor med fendrar runt hela Ariel och förberedde vårt minsta försegel för blixtsnabb utrullning om inte motorn skulle orka hålla båten mot vinden. Natten var lång.

Idag har vi tankat vatten och diesel, klarerat ut hos tull och immigration, tagit emot vår tullfria öl, lagat mat till fem dagar, stuvat in alla lösa grejor och studerat sjökort till Nya Kaledonien.

Birgitta Boye-Freudenthal