Avsked från Nya Zeeland.

Ariel IV 2000-05-07

Resebrev 96: Avsked från Nya Zeeland.

Stackars Ariel stönade där hon låg med bar mage och stjärt i sin vagga på land. Sjögräskläderna skalades snabbt av. Australiensiska Mick från Desert Rose II kom till vår hjälp med att klä Ariel igen. Efter två lager tjusigt röd bottenfärg var hon nöjd. När också hennes sidor blänkte efter tre dagars putsande och polerande sken hon i kapp med oss. Eric, Christian och Mick jämförde sina nyutvecklade putsarmuskler. Christian goda polerarrykte skaffade honom några dagars betalt putseri. Stolt såg vi vår skinande Ariel flyga i kranens armar, tillbaka mot sitt rätta element. När hon plaskade ner i vattnet kom tjocka oljiga lyftkedjor ringlande mot de röda kapellvävstunnlar som skyddar inrullade försegel. "Yak" är ett bra engelskt ord. äcklig och uschig var den svarta gegga som rann nerför det renröda.

Nu började stora avskedsveckan. Jens spelade sin sista fotbollsmatch med F C Whangarei. Laget vann oväntat med ä-å mot sina värsta motståndare. Jens blev utnämnd till säsongens bästa spelare och fick en fotbollspelande staty av "guld". Jens blev så glad. Rasmus målade försista gången akvarell, med sina kompisar i konstnärsbyn "The Quarry". Många goda välgångsönskningar, och bilder, följer honom ut på haven. Hos sjöscouterna var det också avskedsfest. Vi tände ljus i rummet och klädde oss till äldre tiders skandinaviska sjöfarare; vikingar.

Vi berättade om hur vikingarna trodde att världen kom till. Hur jätten Ymers ko slickade fram en man ur salta stenar som isen pressat upp. Hur han blev Bure som alla gudar härstammar från. Och hur världen skapades av Ymers kropp. Av hans kött skapades jorden, hans benknotor blev bergen, hans hår blev skogen, hans blod blev havet och hans väldiga skalle blev himlen. En maoriförälder förtäljde om hur "Rangi nui" himlen, låg med "Papa tu a nuku", jorden. De förenades och fick många barn; gudar över vindar, hav, skog, ätbara växter och många fler. Men himmelsfadern och jordmodern låg så nära varandra att evigt mörker rådde i världen. Inget ljus kom mellan. Barnagudarna tog ett svårt beslut; att skilja sina föräldrar åt. Världsmörkret var alltför tungt att leva i. Föräldrarna har fulla av sorg, varit skilda åt sedan dess. Men deras kärlek lever. Rangi grät så stora delar av jorden täcktes med vatten. Han gråter fortfarande, men hans tårar blir numera bara till daggdroppar, som täcker Papas kropp varje morgon. Dimmor som stiger mot himlen i gryning är hennes suckar av längtan efter sin make. Och världen är full av ljus.

Favoritwhangareiarna Chip och Barbara ordnade en dunderavskedsmiddag på sin gård och nästan varje kväll var det farvälfest i Ariels sittbrunn med kramar av goda nyzeeländska vänner, och seglarkamrater som far andra vägar än vi. Tio blad fylldes i vår adressbok. Hemgjord sylt, Whangarei minnestallrik, kameliarosor, silvermalm och emailadresser från många av världens hörn, fick vi. På söndagen skulle vi segla, men ett speciellt nät som Eric beställt för att hindra saker att falla ner från sjökojerna, kom inte förrän på måndagen. Vi skulle segla på måndagen, men en nyhittad skicklig elektriker kunde inte serva vår kompressor förrän på tisdagen. Vi skulle segla på tisdagen......Tisdagen den 9 maj år 2000. Vi kom till Nya Zeeland i förra årtusendet.

Birgitta Boye-Freudenthal