Resebrev nr 85 Nya Zeeland.

S/Y Ariel IV 2000-02-20

Resebrev 85:

Nya Zeeland sjuder av intresse för American Cup. Nyzeeländarna vandrar kring i röda sockor. När Nya Zeeland vann cupen i USA för fyra år sedan, förlorade de bara en enda av de ingående delseglingarna. Den dagen var lagledaren inte ombord med sina röda sockor. Man drog slutsatsen att bästa lyckomaskot för nyzeelandsbåten var att så många som möjligt bar röda sockor. Det fungerade. När pengarna sinade i slutspurten, sålde man röda sockor till hela Nya Zeelands befolkning och fick ihop till de nya segel som behövdes. Inför årets tävling har man sålt röda sockor i ett år redan. I början gick det trögt. Tillverkning av sockorna hade flyttats till Taiwan och en nyzeeländsk strumpfabrik fick slå igen. Folk ville köpa inhemska sockor för "sin" båt. TV skildrade arga diskussioner. Men marknadsfolket gjorde sitt jobb och förklarade övertygande hur dyra sockorna hade blivit om de tillverkats "hemma". Snart började sockförsäljningen öka igen. Det nyzeeländska seglarteamet har fått in många många sköna sockdollar till sin båt "Black Magic" eller "Black Bird" som hon kallas i folkmun. Vi bär inga sockar alls och hejar liksom alla europier här på utmanarbåten italienska "Prada". Vive la Prada! skriker franska seglarvänner. I detta sammanhang fungerar EU utmärkt. Nästan hela världen är överens om att det var bra att alla amerikanska båtar åkte ut. Amerikanska seglarvänner var tillmarkaslagna. Men sen skrattade de och hoppas kunna åka till Italien om fyra år. På "Black Magic"s skrov finns målat en silverfärgad ormbunke. Ingen kiwifågel.

Vi har spanat efter kiwi i skymning i alla skogar vi besökt. Jens är säker på att han sett en. Vi har sett många misstänkta bohål i marken och under rötter. Till slut gjorde vi som de flesta nyzeeländare och uppsökte ett Kiwi house med stora glasburar i nästan mörker. När ögonen vant sig såg vi en halvmeterstor burrig kiwifågel sprätta omkring i jorden med sin långa näbb. Måste vara svårt eftersom näsborrarna sitter längs ut. Kiwin kan inte flyga och ser ut som en korsning mellan en igelkott och en ministruts med storknäbb. Den finns bara på Nya Zeeland. Honan lägger världens största ägg (i förhållande till sin storlek). De sista dagarna före äggläggning är ägget så stort att hon knappt kan gå och inte heller äta. Hon har inte plats för mat i magen. Sedan ruvar hannen ensam ägget. Hon är totalt slut.

Kiwimänniskor, som nyzeeländarna kallar sig, kommer oupphörligen promenerande till hamnen och vår kaj i Whangarei. Hamnmiljö och vatten har en magisk dragningskraft. Ariel IV åker upp och ner med tidvattnet. Nästan alltid står någon vänlig person på kajen och frågar om oss, resan och båten. Ibland tycker vi att de frågar lite väl "nyfiket" och personligt. Hur försörjer ni er? Blir ni ovänner i familjen när ni bor så nära? Vi insåg att vår svenska uppfostran försett oss med ett onödigt reserverat sätt. Nu försöker vi svara alla så uppriktigt vi kan. Eller så mycket vi orkar. Ofta har vi inte tid mitt i ett eller annat jobb. Nyligen satte vi upp ett soltak mot kajen för att skapa arbetsro. Vi hör diskussioner genom tyget, om vår båt. Folk tycker den är fin och välutrustad. Under kanten ser vi fötter med röda sockor.

Birgitta Boye-Freudenthal