(Myterna kring långfärdsegling) och hela den himla härliga sanningen.

Ariel IV 2001-09-16

Resebrev 166: (Myterna kring långfärdsegling) och hela den himla härliga sanningen.

Hösten har sänt ut sina förridare. Regnet öser ner. De svenska människorna har försvunnit in i sina stora varma hus. åtta månader varje år lever vi därinne i våra "hem ljuva hem", som vi själva tvingats skapa. Att leva i och med naturen resten av året, går inte. Barn springer inte barfota längre. De skrattar inte mot solen eller kastar sig havet. Barn sitter stilla och stirrar på bilder som rör sig i apparater. De stora skyndar sig från hus till hus under dagarna för att effektivt uträtta viktiga saker. På kvällarna tittar också dom på rörliga bilder. Många ser ledsna ut. I Söderhavet sitter människor i en liten by, i skugga under en palm och samtalar. Vågor kluckar mot vit sandstrand strax intill. Några män harpunerar fisk till middag, ute på revet. Två pojkar kommer förbi bärande på en bananstock. Vi seglade för upplevelser av natur, hav, dykning, bad, sol och värme. Dem hittade vi på många många ställen. Vi seglade för att finna nya människokontakter, vänner, livsöden, sätt att leva. Vi ville uppleva nya situationer och lära känna människor med andra värderingar. På andra sidan jordklotet lever många människor fortfarande enkelt och okomplicerat. Vi lärde oss om värdet av att leva nära naturen och att ha tid till oss själva och familjen. Vi njöt av att kunna ta dagarna som de kom och att aldrig någonsin ha bråttom.

På Western Samoa träffade vi svenska Mats som gift sig med Sia och fått en hel samoansk släkt på köpet. Han levde deras liv och var en av de mest nöjda och glada människor vi någonsin träffat. Vi seglade för att vi tror på livet och alla dess möjligheter. Någon sorts kärlek till livet kanske. Som också innebar medvetenhet om att det inte varar för alltid och att det är för kort att spilla på oväsentligheter. Vi seglade för en spännande utmaning, ett livsäventyr. Aldrig någonsin har jag varit så stolt över mig själv, som när vi tog beslutet att våga ge oss iväg. Att våga ta barnen ur skolan och från sina kompisar. Att våga sälja huset och lämna jobben. Om möjligt är vi ännu stoltare och också himla glada, när vi nu kommit hem. Vi har aktivt valt och genomfört vårt livsäventyr. Vi har utmanat livet själv och upplevt hur överdådigt fullt av möjligheter det är, och vi har lärt känna vår mångskiftande jord. Det känns som om vi har blivit delaktiga i hela världen och har vänner överallt. Världen är öppen i sin härliga myllrande mångfald och vi är inte rädda för den. Den rädsla vi bar med oss hemifrån för hajar, krokodiler, stormar, pirater och andra farligheter har vi betvingat, efterhand som vi fått kunskap och lärt oss förstå hur man ska handskas med olika situationer. Mycken rädsla i världen beror på okunskap.

Vi seglade för vi ville prova att överskrida våra egna gränser och leva under andra villkor. När stormen ryter eller när vi faktiskt bara är, utan stress eller prestationskrav på oss själva. Vi seglade för att hitta lugn och ro. Havet, vinden, naturen, rymden och stjärnorna har varit bästa vänner på resan. I samspel med dem har vi hittat ro. Och de har givit oss spännande och utmanande situationer t ex när vi jobbat tillsammans i familjen för att klara hårdvädersmöten. I Medelhavet fick vi ge upp en gång. Då tog vi ner alla segel och drev i vräkande stormvädersbyar utan styrning i ett dygn. Naturligtvis har vi upplevt svåra stunder när någon mått illa eller inte orkat. Men som Sjörövar Jenny sa en gång "Visst mår man dåligt och kanske man spyr, men vad gör väl det på ett världsäventyr!"

Vi seglade inte som en flykt från ekorrhjulet. Båda hade vi bra jobb och en positiv om än trött, tillvaro i Sverige. Vi seglade för vår familj, för att ha tid med barnen och varandra. Vi seglade för drömmars skull och för nu eller aldrig. Efter en dryg månad i Sverige har den första jublande glädjen över hemkomst och återseenden lagt sig. En stor stor tomhet och saknad har brett ut sig i våra sinnen. Det är svårt. Men vi tror att resans upplevelser ska ge oss en ny syn på tillvaron här hemma, som efter hand hjälper oss att se nya möjligheter och gör oss ännu gladare för livet.

Birgitta Boye-Freudenthal