Hemma, listor, listor.

Ariel IV 2001-08-19

Resebrev 162: Hemma, listor, listor.

Nu är livet är fullt av listor. En lista på grejor som ska hämtas hem från båten till kommande boende. De grejorna placeras så länge i lådor, i källare utanför Christians hyresrum. En annan lista innehåller saker som ska hämtas hos generösa vännen Linda. Hon har haft våra återstående ägodelar i tre år på sin gård vid Hallandsåsen. Sakerna har haft det bra där, utom Christians fårskinn från Norge som blivit musbo. Prylar från Lindas vind; cyklar, hela lakan och handdukar, skor, kläder, paraplyer och småsaker för kompakt boende, lägger vi också i lådor hos Christian. Tredje listan visar vilka ting som ska från båten till förvaring på Lindas vind. Fjärde listan innehåller dyrbara eller ömtåliga båtinstrument som ska till farfars vind. Men mest grejor ligger fortfarande på skåp, stolar och bord i familjen Pennegårds vardagsrum. Varje dag frågar vi försiktigt om de står ut med oss ett tag till eller om vi brett ut oss för mycket. Men Per och Eva bara skrattar och tycker det är roligt med storfamilj.

Till måltiderna för tio personer lagar vi mest grytor av olika slag. Diskmaskin är en himla bra apparat. Nästan lika bra i sin genre, som släpgenerator och watermaker. Kön till husets toaletter kan ibland vara lång. Vi är vana från båten men undrar vad äldste sonen Kristoffer tycker. Han brukar ha bottenvåningstoan för sig själv. "Ariel IV:s" besättningsmedlemmar har redan börjat bli förfärligt bortskämda med härligt varma duschar. I morgon flyttar vi in i ett litet torp på fyrtiofyra kvadratmeter, som stått på Pennegårds tomt i två sekel. Utrymmet blir enormt, jämfört med "Ariel IV". På torsdagen började Rasmus och Jens i skolan. De återvände rakt in i sina vanliga klasser. Utan test eller prov. Både lärare och elever hade läst om oss och betraktade oss nästan som kändisar. Alla hälsade oss välkomna hem och bad oss komma och berätta, när livet normaliserats. Klassföreståndare kallas numera för mentorer. Det finns två för varje klass. Lärarna mötte oss med härligt positiv inställning till den livskunskap och den kunskap om världen, som Rasmus och Jens fått på resan. "Har ni missat något kan vi lätt ta igen det i efterhand." Jag tänkte på kanadensiska Leah (13 år) och brittiska barnen på "Zoo" som alla var riktigt nervösa inför formaliserade skoltester när de kom hem.

Jens var ledsen över att inte kunna cykla till skolan. Hans lilla barncykel såldes innan vi seglade iväg. I cykelaffären finns inga begagnade cyklar mer. För tre år sedan fanns där massor. "Folk behåller sina gamla cyklar som andracyklar nu. Alltför ofta blir de nya stulna," sa damen i affären. Vi har tre gamla minicyklar ombord på "Ariel IV". En av dem får bli skolcykel. Sedan vi kom hem har jag måst använda mitt personnummer sex gånger. Efter att inte ha använt det alls i tre år. Nu har jag lärt mig de fyra sista siffrorna igen. Det är svårare med barnens nummer som måste rabblas upp både här och där. Vi har beställt tider hos tandläkare och olika avdelningar på sjukhuset för rutinkontroller. Siffror är populära här hemma. Vi har stiftat bekantskap med dator- och telefonbanken och fått nya långa koder att memorera. Och vi har tryckt på telefonens olika valsiffror i automatiska telefoninformationer. Televerkets nummerinformation var värst. Undrar om de telefoninformatörer som brukade finnas i andra änden, har hittat några nya jobb.

Sverige och Skåne är fantastiskt vackert. Landskapet är grönare och lummigare än vi minns det. Solen är varm och det Golfströmuppvärmda havsvattnet är skönt att bada i. Sandstränderna i Skälderviken är vita och långa. I Helsingborg finns det palmer. Människorna i Sverige har tagit emot oss med stor värme och glädje. Detta verkar vara ett bra land att bo och leva i. Men ibland kör vemodet en runda i magen. äventyret och tiden. Hur går det med dem.

Birgitta Boye-Freudenthal