Tyskland.

Ariel IV 2001-07-29

Resebrev 159: Tyskland

Idag har vi monterat ner soltaket över rorsmansplatsen. Det har suttit där sedan Kanarieöarna, där vi sydde det under nervösa dagar, innan vi skulle korsa vår första ocean för snart tre år sedan. Hundratals gånger har vi trängts hela familjen under det minimala taket, när tropisk sol flödat olidligt över resten av "Ariel IV" och vi under segling inte kunnat spänna upp stora soltaket. Nu kändes aktersittbrunnen plötsligt jättestor och utsikten ovant fri. Och det var härligt att få nordeuropeisk lagom varm sommarsol över våra numera ganska vita lemmar. Vi måste träna på att leva i sol igen. Länge, länge har vi sökt skugga, som med en betingad reflex.

I sött holländskt kanalvatten hade huvdelen av sjögräs och snäckor på "Ariel IV:s" buk, gått hädan. Båten gled obehindrad, snabbt till Helgoland, en tysk liten klippö utanför Elbes mynning. Där stod vi i en telefonkiosk för tjugo år sedan, när Eric fick veta att han kommit in på läkarlinjen i Lund. Telefonkiosken nästan välte av våra jubelhopp och -tjut. Den här gången stod samma telefonkiosk fortfarande kvar på exakt samma ställe. Hamnavgiften hade gått upp mycket, mycket. Hamnkaptenen var otrevlig. Duschar, toaletter och sophus var borta. Sådana behov ombesörjes nu av en privat restaurang. En dusch kostar tjugofem kronor. Vi är fyra. Påsduschen på däck var kylig. Men Helgolands sextio meter höga röda sandstensplatå var lika vacker. Under andra världskriget evakuerades öns befolkning till tyska fastlandet och Helgoland blev marinbas. Engelska flygangrepp sprängde befästningen, och samtidigt hela byn. Fortfarande sticker vattenledningsrör och bitar av sönderbombade hus ut ur klippkanten. Bombhålen är nuförtiden gräsklädda och sköna att vila i. Och öbefolkningen är tillbaka, i nya hus. Varje dag invaderas ön av turisthorder som söker bad, sol och skattefria lyxartiklar. Varje solnedgång har seglarna ön för sig själva igen. Som så många öar ett litet paradis för sig.

Vår sista tidvattenstur blev en racerseglats in i Elbe till Brunnsbuttel och Kielkanalens början. Förtöjda vid några pålar förvånades vi under kvällen över de enorma fartyg som slussade ut. Lastfartyg från hela världen och lyxiga passagerarkryssare. Vi vinkade till sjömän på övre däck, och fick ont i nacken av uppåttittande. Kanalen grävdes på 1880-talet men har senare utvidgats i två omgångar. Nu är den 162 meter bred, 11 meter djup och liksom alltid 99 km lång. Tillsammans med elva tyska, holländska, danska och engelska segelbåtar slussade vi in i en mindre fritidsbåtssluss. Inga cigaretter, läskburkar eller sedlar behövdes för att muta någon. Ingen lots var vi tvungna att ta med för dyra pengar. Panama- och Suezkanalens personal kanske kunde gå en kurs i tysk effektivitet här. Men det var roligare om än nervöst, i Mellanamerikas och arabvärldens kanaler. I stilla mak tuffade vi fram genom vacker grönska. överallt satt fiskare med långa, långa spön under gröna regn/sol paraplyer. Sommarglada familjer cyklade längs den gamla oxdragarstigen utmed kanalens båda sidor. Bilfärjor pilade fram och tillbaka. En "färja" hängde i linor under en järnvägsbro. En dag vilade vi i Rendsburg, på en liten sjö två tredjedelsväg genom kanalen. I stilla sommarkväll firade vi att ha seglat över det sista bråkiga havet; Nordsjön och stekte kött på grillen från Venezuela. Den hänger i aktern, nära nödbojar och ankarlina. För att glödbitar inte ska flyga fel kan vi bara använda grillen i stiltje. Det händer inte ofta på de sju haven. I Holtenau utanför Kiel förtöjde vi bredvid en hundra år gammal fyr. Fyra bröllopspar tog under eftermiddagen sina bilder för livet, därutanför. Rasmus och Jens ville bli fina inför hemkomsten till Sverige, så jag klippte dem på gräsmattan intill. "Oj, vad konstigt det ska bli att komma till ett ställe där alla pratar svenska", sa Rasmus. Eric klippte en bit på mitt långa hår. "Det är svårt för t-tröjan är i vägen", tyckte han. Då kom vi på att vi inte klippt varandra med tröja på, sedan Irland för tre år

såg några smörblommor. Det har vi inte heller gjort på tre år. Undrar om det finns några maskrosor kvar hemma.

Birgitta Boye-Freudenthal