Sri Lanka.
Ariel IV 2001-01-21
Resebrev 132: Sri Lanka.
Med hjälp av elektroniskt sjökort och radar snirklade vi oss i kolmörker, mellan många fula grund, in i Galle hamn, Sri Lanka. När hjärtat just lämnat halsgropen hoppade Ariel till, av en explosion på avstånd. Och strax därefter en till. Vår strålkastare avslöjade en grå motorbåt med soldatliknande blåklädda unga män, som for förbi. Hjärtat hoppade upp igen men vi hade inget annat val än att ankra utanför den lilla grupp av långfärdsbåtar vars konturer vi kunde skönja mot landljus. Senare nere i kojen lät explosionerna mer som små fräsande fyrverkeripjäser som donkade i utsidan av Ariels stålskrov. I morgonljus kom den grå motorbåten tillbaka med fyra unga marinpojkar ombord. Med snälla ögon tittade de smått generat igenom våra skåp på jakt efter vapen och bomber. De insåg snart att familjen Boye från Skåne inte har några farliga attiraljer förutom möjligen fiskharpun och nödraketer. En av grabbarna undrade blygt om de kunde få varsin läsk. Det fick de. Därefter anlände två tullare med dekadent utseende och ville veta exakt hur många flaskor och burkar alkohol vi har ombord. Vi rotade under golvet fram totalt fyra flaskor förutom några som redan var öppnade. Till och med tullarna insåg att det inte var lönt att låsa in vårt spritförråd. Mr Hodu log snett; "You can keep your bottles out. Now you give us one bottle as a compliment". Himla sura miner såg vi när tullarna slutligen avtågade, utan spritflaska i portföljen. Historier förtäljer att bortemot femtio procent av seglarna överlämnar flaskmutor. Via radion fick vi tillstånd att angöra land inom hamnområdet för att möta vår agent. Det finns bara Don Windsor att välja på. Alla båtar måste anlita agent. Windsor tog ettusensjuhundra kronor betalt för att, tillsamman med en immigrationsman och en hamngubbe, fylla i papper under två timmar samt utrusta oss med landgångspass. Med detta pass i näven traskade vi mellan fiskare, kor, byggnadsarbetare, hundar, hamnschåare och k-pistutrustade soldater till hamnens utgång där vi omständigt utfrågades av sex uniformsklädd
en bra stund. Fram och tillbaka på gatan for tuk-tuk (trehjulstaxis med mopedmotor och styre), rostiga cyklar och små motorcyklar, oxkärror, sönderfallande lastbilar och ibland en tjusig luftkonditionerad bil. Små människor i färgrika kläder vandrade längs vägkanten, många under paraply. Sariklädda stiliga kvinnor, män i sarong eller fotsid vit klädnad, bärare av potatis- och löksäckar iklädda endast blårutiga höftskynken, flickor i luftiga hemmasydda klänningar av bomull, barn i informella skoluniformer, strikt kostymklädda män och några människor i sönderfallande trasor. I gatuhörnet satt en fem meter hög målad Buddha och blickade ut över myllret.
När Eric fyllde år åkte vi tuk-tuk till en liten by där man tillverkar trummor och musikinstrument för hand i hemmen. Vi bjöds in i ett vardagsrum och fick te. Grannar kom in och man spelade traditionell rytmmusik för oss. I present av Ariel crew fick Erick en härlig trumma, som han själv valde. Den lokala bagaren bakade en tårta, formad och färgad som en jättestor "angelfish". När jag hämtade den, vilade fisken på en stor rund spegel med blått strössel över de speglande delarna. "Jag kunde inte leverera denna fisk på en vanlig bit papp", sa bagaren. "Han blev vacker först i havet." Vakterna vid ingången till hamnen skrattade stort, när jag kom gående med spegelfisktårtan som en stor bricka framför mig. Det var inte lätt att hålla tårtan torr och hel i dingen på väg ut. Nästa gång jag gick till bagaren för att köpa bröd frågade han blygt, om vi kanske kunde skicka honom en tidning med bilder på västerländska tårtor, när vi kom hem. Undrar om det finns.
På norra Sri Lanka bor de i huvudsak hinduiska, tamilerna. Resten av ön bebos av buddistiska sinhaleser som är åttiofem procent av arton miljoner befolkning. De två folkgrupperna talar olika språk men många kan engelska, som en rest från den brittiska kolonialtiden. Sinhaleserna deklarerade i samband med att landet blev fritt, att buddismen skulle vara näst intill statsreligion. Detta ledde till en räcka förfärliga krigshandlingar mellan tamiler och sinhaleser. Tamilerna vill bli fria. Vi besöker ett land med inbördeskrig, men här i Galle på södra Sri Lanka går livet vidare, ungefär som vanligt. Bomber faller och gevärseld hörs i norr och i huvudstaden Colombo. "Tigers" är orädda tamiler som till exempel simmar under vatten utrustade med explosionsmedel, för att spränga sinhalesskepp. även om operationen kan innebära självmord. Varje kväll i mörkningen drar de unga blåklädda marinsoldaterna i Galle, ett stort nät framför hela öppningen till innerhamnen. Bara tio meter lämnas öppna intill ett kontrolltorn, där starka strålkastare ständigt spelar över havsytan. När vi en kväll var försenade och åkte ut till ankarplatsen i mörkningen med dingen, riktades alla strålkastarna mot oss och följde oss ut. När vi en morgon kom in med dingen motades vi bort till andra sidan av innerhamnen. Senare fick vi höra att det stora danska skepp som låg vid kaj lossade vapen. Explosionerna som ekar i Ariels sidor är sinhalesernas bomber som varje natt med jämna mellanrum, kastas vid inloppet till innerhamnen för att ytterligare förhindra att någon "Tiger" tar sig in.
Birgitta Boye-Freudenthal