Från Thailand till Sri Lanka.

Ariel IV 2001-01-14

Resebrev 131: Från Thailand till Sri Lanka.

Vi ångrar mycket att vi inte metodiskt tagit bilder på fiskebåtar i alla länder vi besökt. Så otroligt många olika former och färger. Vilket fantastiskt fiskebåtscollage vi skulle kunna göra. Kanske över en hel vägg i ett framtida hem. Varje land eller del av land, har sin typiska fiskebåt. Västerländska fiskebåtar vet vi ungefär hur de ser ut. ändå kunde jag aldrig hemma föreställa mig hur räktrålarna innanför Stora Barriärrevet, på avstånd ser ut mer som spindlar än som båtar. I Söderhavet behöver man inga fiskebåtar utan fiskar på närliggande rev, från olika typer av kanoter, vad familjen behöver för dagen. I Asien har vi mött flytande konstverk; stora och små fiskebåtar, av plankor uthuggna för hand, målade i klara fantasifulla färger. Fiskebåtarna i Thailand har hög stolt förstam prydd med fladdrande band av tyg i gult, rött, blått och grönt. Liknande tygstycken såg vi i mängder, virade runt träd och elefanter av sten och trä, i anslutning till buddistiska tempel. Kustnära segling i Sydostasien har varit en snirklande bana mellan fiskebåtar, fiskeflaggor och nätpålar. Hur det kan finnas någon fisk kvar i dessa vatten är en gåta. Fiskeflaggorna är tillverkade av tomma plastburkar eller flaskor, en pinne från skogen och en fladdrande tygbit. Under kan finnas ett flera hundra meter långt nät eller bara en bur. Utkiken på Ariel IV hade mycket att göra. Längs kusten seglade vi enbart dagtid. Men nu är vi på väg igen, över en ocean. Ettusenetthundra sjömil på Indiska Oceanen mot Sri Lanka. Seglingens första dagar låg havet spegelblankt och solen gick ner i väster som brinnande eldklot. Vi förväntade oss att få se ångande moln stiga upp då solen svalnade i horisontens rand. Dagarna var våra kanske varmaste; ingen vind. Motorn gick, ugnen bakade bröd och båten värmdes inifrån. Den stekande solen var obarmhärtig. Efter två dygn seglade vi genom ett sund mellan Nicobar Islands. De är förbjudna att angöra. öarna tillhör Indien och ryssarna lär ha, eller ha haft, en bas där. Sedan ut i Bengaliska viken, där vi inte let

rut sjuhundra sjömil till Sri Lanka. Jag sov gott på min frivakt mellan tolv och tre mitt i natten det fjärde dygnet, då Eric kallade högt. Jag kan höra på hans röst när det är bråttom. Så upp på däck, utan en tråd på kroppen. Bara det viktiga hårbandet kom med. Det ligger alltid startklart bredvid min kudde. Med långt hår, flygande fritt i havsvind, gör man ingen nytta. Motorn gick i friläge. Eric plockade fram simfenor, snorkel, dykficklampa och den stora strålkastaren. Något satt runt kölen. "Bara det inte har snott in sig i propellern!" I svartaste natt, i svartaste hav dök Eric ner med lampa och kniv. Det kändes inte roligt att se den lilla ljuskäglan försvinna under båten. I sådana ögonblick dyker alla historier upp i huvudet på en gång; hajar, havsormar, propellrar som "råkade" gå igång! En eller två mycket långa minuter gick. Så såg jag ljuskäglan igen och Eric kom upp på akterplattformen med en kort lina som suttit om propellern. Vi öppnade mantåget mitt på styrbordsidan och monterade dit stora badstegen. Eric klättrade ner i havet igen och fångade änden av ett nät som slingrade sig framför kölen. Ganska lätt med långa båtshaken, fick vi upp en söndrig kanske tio meter lång bit fiskenät. Vilken tur att Eric hann slänga motorn ur växel så snabbt. Annars hade vi säkert haft hela härligheten hårt virad runt propelleraxeln. Motorn dundrade tryggt i växel igen och Ariel rörde sig åter, om än långsamt, mot Sri Lanka. Vi bad om vind nu. Dieseln räcker inte hela vägen och irritationsgrodor dyker upp, när huvudet är alltför trött på motorbrum. Eric sköljde av sig allt salt. Nättrasslet la han på fördäck för att bespara andra långfärdseglare samma möte. Omkring tio båtar är på väg efter oss. Jag kröp med välbehag ner i min koj för att förhoppningsvis lyckas somna igen, innan min vakt skulle börja om en timme.

Klockan halvåtta på morgonen satte Eric som vanligt på sig lurarna till kortvågsradion, för att vara "net controller" i "Indian Ocean Cruisers Net", som seglarna skapade i Phuket, inför överseglingen. Efterhand som båtar kommer fram lämnas ansvaret för nätet över till dem som kommer efter. Nätledaren frågar efter positioner och väderförhållanden från de båtar som är på väg och efter information om målet Sri Lanka; från de båtar som kommit fram. Kortvågsnäten känns som en väldig trygghet. Man känner sig inte ensam härute även om ingen annan båt finns att se. Utifrån "Synchronisitys" positionsangivelse kunde vi förstå att de bara låg femton sjömil framför oss. Så när monsunvinden den kvällen äntligen kom, från nordost som den skulle, satte vi alla segel för att hinna ikapp. Det kände magiskt att se vännernas segel dyka upp över horisonten och när vi senare på dagen forsade fram bredvid varandra mitt på Indiska Oceanen, sparade vi ögonblicket noga i en godminneslåda. Med vinden rakt bakifrån och seglen spirade åt varsitt håll går vi nu i frisk vind in mot kusten på Sri Lanka. Vi kan se de första konturerna av land skymta. Alltid lika spännande innan vi kommer in och vet vad ett nytt land har för folk, kultur och natur. Efterhand som vi närmar oss ön kommer vi också in i kustfiskeområden. Nu har vi inte propellern igång, men en ytterst alert utkik måste snart ta sin plats.

Birgitta Boye-Freudenthal