Mera Malaysia och en bit Thailand.

Ariel IV 2000-12-10

Resebrev 127; Mera Malaysia och en liten bit Thailand.

"Solen glimmar blank och trind, vattnet som en spegel." Bellman liksom Taube finns med ombord. Ankaret har gått på fem meter. Ariel nosar i kvällningen på vår första thailändska ö. Eric och barnen har rott iland för att tvätta kläder och duscha i en bäck intill stranden. Jag sitter vid navigationsbordet för att skriva resebrev, och svettas inte ymnigt som vanligt. Eric har monterat en fläkt i taket. Och en över våra kojer. De har förändrat våra liv. I början tyckte jag det var löjligt när vi upptäckte att flera av de amerikanska båtarna har luftkonditionering. Nu verkar det inte så dumt längre. Förutom att de måste köra motor i flera timmar på ankarplatser för att ha ström till anläggningen.

Minnet av vår sista dag i Malaysia ska jag gömma noga, långt fram i hjärnans vindlingar. Den tidiga svala morgonen i sittbrunnen, njutande egentillverkad yoghurt, innan solen rullade upp över ankarplatsens bergstoppar. Ett malaysiskt stycke dramatisk natur, skön som en norsk fjord. örnarna som elegant lyfte över topparna. Turen med den nya lättrodda dingen in till stranden. David, Mary och barnen från canadensiska "Synchronisity" som mötte oss med glada ögon. Vandringen genom en bit djungel och vadandet genom en grund sjö fram till den ganska oansenliga grottöppningen. En pytonorm låg hoprullad och sov på en gren i ett träd. Den var tillräckligt stor för att vi inte skulle våga väcka den. Sedan började ett äventyr.

Grottgången blev smalare och smalare. Bara ficklamporna visade oss var vi måste hoppa, klättra, huka, vada eller slingra. Ungefär hundra meter in vågade jag nästan inte tränga mig genom en smal öppning. Klaustrofobia smög i närheten. Barnen tyckte bara det var kul. Naturen hade skapat en sal värdig en konung. Ficklamp- och lyktljus spelade över glittrande nedåtvända tinnar och skulpturala formationer i skiftande dova färger. I mitten stod en orgel skapad av rörliknande välvda stalaktiter. Eric slog med sin vandringsstav på dess olika tjocka orgel"pipor". Mäktig urmusik i moll dundrade ut genom berget. Häpna över dess kraft stod vi där länge, länge.

När vi kom ut igen var till och med barnen tysta en stund. På kvällen körde vi några dingar till en egen berginramad strand, på en liten ö strax intill. Delfiner lekte framför dingen som de brukar göra framför Ariel. Flygfiskar flyghoppade hundratals meter som när man kastar smörgås med flata stenar. Mörkbruna apor med vitt runt mun och ögon, lekte i träden. Rödgulgröna papegojor flög över viken. Vattnet var ljummet och saltsalt. Jag låg en stund och flöt, med ögonen på flammande solnedgång. öronen blev överfulla av djungelljud och spelande cikador. Barnen byggde av stenar en egen lägerplats med storbord och sittpallar. Stenarna var av marmor. Sex vuxna härmade med sittpallar i ring. Knytkalasrätter placerades i mitten, på en rödmönstrad sarong av siden. På lägerelden grillades stekar eller korvar beroende på besättningarnas långseglarbudget. Eric spelade på sin gitarr de gamla lägersångerna och en del nya. Alla sjöng efter förmåga Beatles, Garfunkel, Eagles och de andra. Det musikarv som vi västvärldsmänniskor har gemensamt. Orion vakade över oss från himlavalvet som vanligt. Månen steg upp och var full. Den förvandlade omgivningen från vackert bergslandskap och hav, till magisk sagovärld full av oanad möjlighet.Världen var ljus fast det var mitt i natten. När vi i strålande vitt månsken, i full fart med dingarna, körde hem över viken till storbåtarna, liksom kluckade det inuti av lycka.

Nu borde jag skriva om något som gått sönder eller snett, för att som i verkligheten, balansera det underbara Men jag kan inte komma på nåt, jag tar i trä!

Birgitta Boye-Freudenthal