Mer Singapore.

Ariel IV 2000-11-19

Resebrev 124: Mer Singapore

Ingen av våra dingar gick att laga mer. Eric kämpade med den lilla i två dagar. Ur skåpet kom alla olika sorters lappar och lim. Inget höll. Då hällde han en hel tub gummiliknande massa i akterhörnen. Luften som läckte ut gjorde bubblor i gummit åt ena hållet och vattnet som läckte in gjorde bubblor i gummit åt andra hållet. Förtvivlade köpte vi en ny dinge i Singapore. Nu har vi inga reserver alls för ytterligare oväntade utgifter. Den nya dingen är vit som den rena staden Singapore. Så idiotiskt. Minsta fingeravtryck syns. Tillverkarna påstår att det vita materialet håller bättre i sol. De gamla dingarna var brandgula för att synas om någon skulle driva till havs. På väg ut från Singapore ankrade vi vid en liten ö över natten.

Hundratals skepp låg på redden en bit bort. Solnedgången syntes inte genom industrirök. Nästa morgon var vår nya dinge svart på undersidan, av tjockolja. Runt oss flöt döda fiskar. Vid öns vackra palmklädda strand meddelade en skylt att utombordsmotorer var förbjudna. Kanske man smutsar ner? Tillsammans med "New Lifes" besättning, som var i samma situation, tvättade vi dingarna med fotogen. De blev rena, men vattnet, växter, fiskar, fåglar och barn som växer upp i Singapore. Och föräldrar som får böta om de slänger en tändsticka på gatan.

Ariel stävade befriat ut på öppet vatten i Malackasundet. Seglande i grupp med svenska "älskling", "New Life" och canadensiska "Synchronisity" kändes det någorlunda tryggt att styra mot piratvatten. I tre dagar seglade vi norrut längs Malaysias kust, dagtid. De fyra barnen från Ariel och "Synchronisity" var ibland på den ena och ibland på den andra båten. Nattetid gömde vi oss i någon liten vik. Det ena åskvädret efter det andra drog förbi. Regnet öste ner. Sen kom solen tillbaka och fuktig värme bedövade oss. Eric har köpt och installerat fläktar i båten. Nu kan vi sitta vid navigationsbordet utan solfjäder och våt handduk runt halsen. Med god vind och tidvattensström forsade vi in i floden mot Port Kelang. Mötande flottar av grenar, plastflaskor, söndriga skor och döda hundar. Drygt en miljon människor bor i Malaysias huvudstad Kuala Lumpur, längre upp längs vattnet. Ett modernt tåg tog oss till dess centrum. En öppen stad med soltorra fotbollsplaner, gamla halvförfallna trevåningshus, och små gröna skogsområden mellan utspridda höga moderna byggnader. I ett skogsområde sprang fullt med apor. Vi såg på avstånd en av världens högsta byggnader; "Twintower", och åkte upp i världens fjärde högsta torn 421 m. Det allra högsta tornet ligger i Toronto, Canada och är 553 m. Stadens hus såg kul ut uppifrån med parkeringsplatser, trädgårdar, kakeldekorationer och många simpooler. David från "Synchronisity" är ingenjör. Han berättade hur svårt det är att bygga pooler på tak till höga by

själv om det börjar läcka." Kuala Lumpor var en trevlig stad. Vänliga människor och fantastiskt billigt. Vi gick på restaurang två gånger den dagen. Men staden liksom landet, saknar en tydlig egen identitet. På Centralmarknaden fanns ett utbud av ting från Kina, Indonesien, Indien och länder runtomkring men vi hade svårt att avgöra vad som var genuint malaysiskt.

Strax innan Port Kelang i ett plötsligt vindkast skörade stora genuan. Igen. Vinkelrätt mot förliket, två meter rakt in längs sömmen till förra lagningen. Det var den sjätte. Den syddes svärande på vår maskin, för ankar vid Borneo. Sjätte lagningen täckte en reva som gått utmed sömmen till den femte lagningen, som täckte en reva längs sömmen på den fjärde lagningen, som täckte en reva som gått vid den tredje lagningenÖ... Första lagningen gjorde vi på nästan öppet hav i Venezuela. Då grät vi. Vårt fina dyra försegel sytt speciellt för resan. Tillverkat av ett "nytt fantastiskt bra laminatmaterial", som segelmakaren sa. Vi har inte mer laminatduk att laga med. Lappseglet ligger på däck. Vad gör en världsomseglare i Indiska oceanen utan försegel. Imorgon ska vi ringa segelmakaren och hoppas få ett nytt.

Birgitta Boye-Freudenthal