Singapore.
Ariel IV 2000-11-12
Resebrev 123: Singapore
I sundet mellan Indonesien och Singapore kan man se ett nytt skepp passera var tolfte minut. Vi seglade tvärs över och kände oss som attackpunkten i ett avancerat dataspel. överallt tycktes överdimensionerade skeppsstävar styra rakt mot oss. På andra sidan ändrade vattnet färg från blågrönt till brunt. Milda Matilda, vilken förflyttning i tid och rum. Från nästan forntidsliv i avlägsna indonesiska byar och vild djungel, via internationellt semesterliv i lyxmarina, till extremt västlandsliv med bilar, bilar, slipsar, stress i blick, grejor, prylar och ting. Singapore, som ett New York i miniatyr. Ett land med nästan tre miljoner invånare, på en liten ö. Mest kineser, men också indier, andra asiater och vita. Höghusbyggen som hundratals Rosengård i Malmö, i modernare tappning, överallt. Och tjusiga glashus i senaste arkitektdesign inemellan. De flesta med en "shoppingmall" i. Kilometer efter kilometer vandrade vi i luftkonditionerade gångar med affärer vars utbud täckte mer än jag någonsin visste fanns. Mest förekommande artikel var mobiltelefonen i gnistrande silver eller neonfärg. Jens som aldrig åkt tunnelbana förr förundrades över att var och varannan under jorden fördrev tiden med att prata till någon över jord. Två stora tornhus var fulla av datorer, teveapparate, cd-spelare och elektroniska apparater. Spännande att titta och förvånas över vår tid. I källaren fanns helt överraskande en "foodhall", en sorts billig matbespisning, där vi vid olika stånd kunde välja mellan en mångfald av olika asiatiska kök. Eric råkade välja nåt så dunderstarkt att hela munnen brann. Att spotta på marken i Singapore eller att slänga cigarettfimpar kostar 1200 kr i böter. Tugga tuggummi får man inte heller. På gatorna finns inget skräp. Stolta skyltar annonserar den rena rena staden. Solen ser vi sällan mellan slöjor av luftföroreningar. I havet flyter galna och döda fiskar. Vi hämtade efterlängtad poste restante, jagade envist reservdelar till autopilot och till motorns varvräknare som gått sönder i en åskblixt.
Utmattade av asfalt, avgaser, människomassor och bländade sakutbud räddade vi oss på bussen "hem" till Malaysia. Ariel låg ankrad i en vattenväg mellan Singapore och Malaysia på det senare landets sida. I Singapore får man inte ankra utan måste gå i marina för 250 kr dygnet. Några hundra meter därifrån kan man ankra nästan var som helst, i lugn och ro. Snälla malaysiska poliser i Johor Bahru erbjöd oss att lägga dingen vid deras brygga. I efterapade shoppingcenter fanns inte så mycket, men det som fanns var himla billigt. Vi åt glass på Mc Donalds. Kassörskorna hade muslimska huvuddukar som matchade deras amerikanska kläder. I myllrande folkligt gatuliv hittade vi en bit ursprunglighet. Marknad, matstånd, moskéer och ett hinduiskt tempel. Vi ser fram emot att segla norrut längs Malaysias kust. Genom Malackasundet kommer vi att gå i grupp. Där finns speciella antipiratcenter man kan kalla på radion.
Eric lagade lilla dingen på svåra ställen runt sömmar, med dunderlim och jättelappar. Limmet släppte. Vi har fått skjuts iland med Synchronisitys dinge, i en vecka nu. Den dingen har inte heller lång tid kvar att leva. Vad ska vi göra? Det går inte att leva på en segelbåt utan landtransport. Vi river oss i huvudet, diskuterar dingelim med alla vi träffar och kikar uppgivet i bankboken. Ja, ja i köpcentret Singapore ska man handla. Skattefrihet och brett sakutbud kanske kan vara bra trots allt.
Birgitta Boye-Freudenthal