Indonesien.
Ariel IV 2000-10-01
Resebrev 117: Indonesien
Jag går klädd i bordsduk nu. När vi går iland. I och för sig ett vackert rödbrokigt sarongstyg. Men himla varmt om benen. Och varmt i midjan där ett bälte håller långkjolen uppe. Skjorta med ärmar också. Axlar och knän ska helst inte synas här. ändå är indonesierna inte hälften så stränga muslimer som araberna. Vi får väl se när vi kommer dit. Ombord lever vi i badkläder eller ingenting. När vi rodde in mot stranden till vår första indonesiska by i Wera Bay, på nordvästra Sumbawa såg vi hundratals barn i alla storlekar komma pilande som bin mot en honungsblomma. De mötte oss i vattnet och drog vår jolle de sista tio metrarna. Tysta, lite blyga. ända tills någon av de äldre sa "hello mister". Sedan följde en kör av "hello mister, miss, mrs" och "what´s your name". Vi sa våra namn och de sina. De följde oss tätt, tätt intill, genom hela byn. Också män och kvinnor kom fram och ville hälsa. Alla log och skrattade. Våra fåtaliga indonesiska ord gladde extra.
En trång het svartsandrykande väg mellan små höga trähus på pålar. Högst upp på gavelnockarna ståtade målade snickerier föreställande drakar och spännande asiatiska figurer. På branta hustrappor satt äldre människor och kvinnor med små barn. Alla vinkade. Barnen var klädda i kortbyxor, tygskynken eller ingenting alls. Kvinnorna i blusar och sarongkjolar, ofta med ett tygstycke runt hela huvudet eller en toppig kinesliknande vasshatt. Många kvinnor, speciellt de äldre var mörkröda i munnen, saknade tänder och hade stora utväxter runt munnen. Vi förstod senare att "utväxterna" var betelfrön som de knep liksom snus under läppen, och sög på. Männen röker torkade söndersmulade betelfrön. Båda könen får njutning av fröna, som kommer från en palm.
Wera Bay är känt för skeppsbygge. Under en åtta meter hög, enorm, rickig palmbladskonstruktion låg en halvfärdig femton meter lång fiskebåt i trä. Många män arbetade för hand med olika delar till båten. Det enda elektriska verktyg vi såg var en liten handhyvel. Skrovet byggdes upp av stora stockar som yxades fyrkantiga och passades ihop efterhand. åtta månader hade man hållit på. Längre bort på stranden fanns ytterligare en fiskebåt på gång. Flera män stod under egna palmbladstak och arbetade med mindre utriggade båtar. I vattenbrynet låg tiotals kanoter och på redden låg fyra stora riggade fiskebåtar. En båt kom in medan vi stod där. Hälften av alla våra följeslagarbarn sprang och mötte den. Från midjedjupt vatten hämtades de buntar av ris och grenar som lastades av.
Alla familjer i byn fick sin ranson av bränne till kokeldar. Det stojades, larmades, plaskades och jobbades. En äldre kvinna hutade åt de barn som stod runt oss. Vi förstod att de borde gå och hjälpa till. Men så log hon och "sa" med kroppen. "Nåja stanna hos besökarna en stund. Det kommer inte så många långväga främlingar hit." Vi hade trettiotvå grader i förpiken igår kväll. Rasmus och Jens sover i sittbrunnen under varsitt tunt lakan. Eric sover på golvet under en vindtunnel som fångar vind in genom stora förluckan. Själv sover jag i min koj under en våt handduk. Inte så romantiskt precis. Under dagarna "ger vi upp", låter svetten rinna fritt överallt och dricker litervis med vatten. Solkräm har faktor 30. Hattar och solglasögon är rutin. Vi bränner fötterna på däck. Antihalkskydden på nergångsstegarna är gjorda av gummi. De osar bränt. Kvällarna är härliga; svalkande långa simturer, kvällsbrisfläktad middag i sittbrunnen. Idag bakade Jens en kaka. Vi mumsade i oss den och drack te till. Iste!
Birgitta Boye-Freudenthal