|
Ariel
II köptes som ½ fabrikat 1979 efter att ha lämnat min gamla skärgårdskryssare Ariel
som delbetalning.
 Det var Lisa och Sven Pearson och jag som tillsammans byggde våra
Drabant 24’or färdiga vintern/våren 1979 på gamla Eternit-fabriken i
Lomma. Första åren ägnades mest åt lite kappsegling, ( redan en
vecka efter sjösättningen och utan att tidigare hissat spinnakern
ställde vi upp i ”Fyrtornsrundan” och vann vår Drabant-klass med
stor tidsmarginal!) och semestersegling till Bohuslän. Sommaren
1980 gjorde Per Söderhjelm och jag en längre minnesrik långsegling
till Holland, för första gången seglade vi i tidvatten, Nordsjön och
kanaler.
Det kom att
bli sammanlagt 5 stycken Själland Runt kappseglingar och som bäst en
andra plats (även om vi egentligen skulle vunnit, fick ett
omotiverat onödigt tidstillägg, men protester hjälpte inte!)
Ariel II
utrustningslista kändes helt adekvat för våra seglingar och den
tiden även om listan inte var lång.
Förutom ett
kryss-ställ hade vi två spinnakrar och fortfarande har jag aldrig
haft eller sett en finare spinnaker än vårt ”lapptäcke”. En
spinnaker sydd som ett lapptäcke av Hamlet Sail i Helsingör. Tänk
att hissa ett lapptäcke på 300 kvm på Ariel IV!?
Kompass och
logg fanns och ett gammalt roterande ekolod med mycket ungefärliga
djupangivelser? 5 hästkrafters utombordare.
Inför vår
planerade segling hade vi också investerat i en autopilot på
roderkulten. En livboj, en liten dragg, en FM-radio, nödraket och
bloss. Det var nog allt!
Under hösten
1980 började Birgitta och jag fantisera om att segla på gemensam
semestersegling och efter årets tur till Holland så längtade jag
efter att segla ytterliggare en bit längre bort…
Hur långt
behöver man segla innan man kommer till den riktiga värmen, till
riktig sommarvärme, till medelhavsvärme och var?
Svaret blev
dom ”Engelska Kanalöarna!” Dit skulle vi! Men går det? Med 24 fot
och utombordare? Över Nordsjön och ner i Engelska kanalen? Låter som
ett spännande äventyr...
Avfärd
från Lomma 29 juni med sjunkande barometer( just det, vi hade också
en barometer!) oc h
redan på södra östersjön fick vi utstå dom första prövningarna.
Redan första natten låg vi och drev utan segel i SW storm, 25-30
m/s och för Ariel II gigantiska
vågor (DMI hade talat om
en eventuell kuling men inte mer!) . Vi kunde inget annat göra än
att skalka luckorna och krypa till kojs. Ariel II klarade sig galant
och nästa morgon hade vi drivit uppåt, tillbaka mot Sverige och låg
strax utanför Skåre där vi sen vilade upp oss innan vi på nytt tog
ett beslut; att vi skulle fortsätta trots allt.
Via Gedser
och Fehmarn kom vi till Kiel och klarade Kiel-kanalen med
utombordsmotorn på 13 timmar exakt!
Cuxhaven är
en trist hamn men ett bra stopp innan Nordsjön och innan Helgoland (
”Weiss is das Sand, Rot is das Kant, Grun is das Land, Das is die
farben von Helgoland”).
Vi klarade
sen Nordsjön på två långa ben, först ner till Scheveningen , längsta
distansen hittills på 216 sjömil, tog 2 ½
dygn och det var stort och vi kände oss nu som riktiga långseglare.
Sen lyckade
vi i dimma hitta in till Dover, vi kollade ekolodet noga och kunde
konstatera att det var tre grundbankar vi skulle passera innan East
Goodwin, fyrskeppet, och sen direkt kurs mot hamnen i Dover. Vi
ankrade i den stora förhamnen och en tullbåt som var många gånger
större än Ariel II la sig långsides. Bistra tullare pekade argt på
vår lilla gästflagga, ajabaja, ni har hissat fel flagga! Vi förstod
inte mycket och vår långfärdsimage fick sig en bredsida! Vi hade i
god tro hissat ”Union Jack” istället för den korrekta ”Red Ensign”
som man gör på båtar! Pinsamt! Men sen gick inklareringen väl och
dom var nog lite imponerade att vi kom ända ifrån Sverige, dom ville
inte riktigt tro på det, ”med utombordare?”.
 Vi
besökte ”white cliffs” innan vi drog vidare till Rye-river och byn
Rye, en flod som vi upptäckte blev helt torrlagd under ebb,
lågvatten. Så vi kom att sjunka ner i ”mudden” med halva kölen och
stod lutande mot kajer och
båtar, och väldigt obekvämt att sova!
Vi kom lagom
till Cowes och ”Cowes week” för att se alla stor berömda
kappseglingsmaskinerna i världen då. Som gästande seglare kunde även
vi gå på den berömda och fina, flotta Cowes Kungliga Seglarklubbhus
med röd matta vid entrén. Det var bara det att vi inte hade dom
rätta kläderna och inte riktigt smälte in i ”gänget”!
Efter noga
kollat väder och vind och studerat alla strömkartor och
tidvattentabeller på kors och tvärs så var vi klara för avfärd från
den lilla fina hamnen i Yarmouth över Engelska kanalen till Alderney,
vår mål, kanalöarna, English Channel Islands!
 Vi
hade en helt perfekt översegling, lagom vind och ganska ovetande om
att strömmen och tidvattnet först drev oss långt norrut ur kurs men
som sen när tidvattnet vände lyckades vi driva tillbaka till
ursprunglig kurs och Alderney låg där den skulle, trots lite dimma
och dålig sikt.
Alla öar
utan bilar har alltid en speciell fascination och dragningskraft och
detta och mycket till hade Alderney som kom att bli och är vår
favoritö bland kanalöarna, ( ev. i tävlan med Sark!?)
 Man
säger att ” Ships and Men rot in harbour” så vi seglade vidare och
nästa hamn blev vår egen förlovningshamn, St Peters Port på
Guernsey. Vi passade liksom på då det ändå var stor fest med ståtlig
fyrverkeri för oss och för Charles och Diane som gifte sig denna
dag, 29 juli 1981.
Vår förlovningsmiddag intog vi på fashionabla ”The Steak &Stilton” och
två ”Hores D’oeuvres+Grands plats+4 Legumes+2Desserts+2Cafe+1x39
Vin” kostade oss 20 pund och 68 shilling! Vansinnigt mycket pengar!
Men det var ju förlovningsmiddagen! (”Always look at the bright side
of life” - Charles och lady Di hade det inte helt lätt i sitt
förhållande, dom skulle seglat istället, då hade det kanske gått
bättre…)
”My eyes are dimmed
I cannot see,
I haven’t brought my spec’s with me,
I have not brought my spec’s with me.”
“There is a dane, a
dane
who didn’t get his tan,
In the stores of aunt Mary.
 Vi
kollade väderprognoserna dagligen men vi hade oftast fint och varm
väder, det var som vi hade hoppats på även om vi inte alltid förstod
vädret på radion som nog mer gällde för fastlandet;
The everyday story
was; ” There’s a cold front coming though and after that North west
winds and a warm front, (Or a new front?), and Very foggy patches”
Efter vi
firat färdigt på Guernsey drog vi oss over till lilla pittoreska
Sark som inte hade någon djup hamn vid lågvatten utan här stod vi
lutade mot en pir två gånger per dygn då vattnet försvann i hamnen
och botten torrlades. Här var dock botten hård och vi stod mer
upprätt nu och märkte till slut inte att vi plötsligt inte hade
vatten under kölen. Vi sov även igenom denna ”båthiss” nattetid utan
att vakna!
Att vår
förstfödde son kom att kallas ”saken” syftar inte på att han var en
sak utan på Sark så klart, det kan väl alla förstå!
En gång
försökte vi ligga för ankar, men med en 10 kg hopfällbar dragg och
vanlig lina och utan kätting på hård sandbotten ter sig idag också
pinsamt men lärorikt och vägen är ibland lång och mödosam innan man
bli en ”riktig” långseglare, (livslångt lärande(författarens
anmärkning))!
 Från
Sark lyckades vi med en stor portion tur och skicklighet ta oss
genom the ”Alderney Race” där tidvattenskillnaden är upp mot 13
meter och 9 knops ström med ”watersprauts” och allt otäckt man kan
tänka sig, men till Cherbourg kom vi efter 45 nautiska mil på 12
timmar. Bra gjort i dessa vatten, (obs; med utombordare)!
Cherbourg är
en trevlig hamnstad som vi senare har återkommit till. Man kan ankra
eller ligga i marinan. Sen kan man få franska baguetter och ost och
vin! Och träna på sin franska.
 Vi
hamnhoppseglade sen längs franska kusten, Fecamp, Le Treport och
Boulogne. I Le Treport ville motorn inte mer, skruvades isär men
fann inget fel, visade sig att vi blandat i dubbel oljeblandning i
bensinen, varför måste alla fel göras och grymt erfaras innan man
lär sig!
 Solen
hade sista veckan gömt sig men då vi till slut med vemod lämnade
Frankrike och seglade upp till Den Helder i Holland igen hade vi
strålande sol och varmt. Månskensseglingarna, alla minns man så
även dessa på Nordsjön!
Då det var
fortsatt goda väderprognoser såg vi möjligheten att även segla nonst op
upp till Helgoland, sagt och gjort, vi skippade Ijsselmeer och
Amsterdam som vi planerat och i vår loggbok framkommer att vi
började seglingen med lite NW och sen WNW vind som snabbt gick över
på SW och mycket långsamt ökande från 8 m/s till 10, till 14 och när
vi angör Helgoland i en härlig slör,efter 127,6 distans blåser det
15 m/s. Perfekt! Framför allt med tanke att vi sen låg inblåsta på
Helgoland i 3 dygn på grund av ”gales” från NW! Helgoland är inte
helt fel att ligga inblåsta på och se alla ”gula tyska turister”
komma och gå med färjorna är ett spektakel i sig. Men på e.m. då
färjorna åter stävar mot land och man har ön för sig själv är det
trevligt.
 Hemseglingen
gick utan problem, Kiel-kanalen, ”Nord-Ostsee-Kanal” ( från
Brunsbuttel till Holtenau) tog vi åter på en dag, kostnad 16 DM, vi
passade på att bunkra lite gott på flaskor från ”Tiessen ” i Kiel.
Vi älskar ju vårt romte kalla vinterdagar!
Genom
Danmark och Smålandsfarvattnet var vi åter i hemmavatten. Hemma i
lilla Lomma var vi den 26 augusti, efter åtta veckor, 1759 sjömil
och hela fem länder i fint strålande sol och sommarvarmt väder!
Snabbt gömde vi våra 2 eller 3 inköpta, insmugglade rom-flaskor
under några presenningar, ifall att…
Men det var
bara mina föräldrar som kom och utgjorde välkomstkommitté.
Vi packade ur båten och blev
mäkta förvånade över den enorma hög på gräsmattan av ”grejor” vi
haft med oss, allt fick inte plats i bilen första turen in till vår
lägenhet på Bankgatan i Lund…
Fortsättning
följer med flera resor… |
