Klockan var halvett på natten. Jörgen och jag stod på vår vakt, på bänkarna i aktre sittbrunnen, med armbågarna på sprayhooden framför. Vi spanade ut i natten, konstaterade att Karlavagnen och Polstjärnan var på plats, Cassiopeja syntes över oss och Plejaderna en bit bort. Mareld skvätte upp i kölvattnet. Ett svagt norrsken suddade ut Vintergatan. En stark fullmåne lyste upp natten. Månen speglade sig i de olika vågor och krusningar som vinden gav upphov till. Först tyckte vi oss se en stor stad på avstånd, med höga skyskrapor, kanske New York. Den lyste och lockade över horisonten. Så lösgjorde sig en rad små ljus och började studsande röra sig mot oss. Först såg det ut som en armé i raka led men de förvandlades snart till vad vi tyckte, hoppande snälla gubbar. De närmade sig Ariel IV och snart fanns de i massor hela vägen från staden till båten. Men ingen kom ombord utan de samlades i grupper och förvandlades till ett gäng lysande stjärnor alldeles framför oss. Så gick månen högre upp och hela vår fantastiska upplevelse försvann. Vi seglade nu i en vanlig bred lysande mångata.