Andra dygnet till havs. Danmarks strait. Kurs 245 från Island mot Grönland. Slör med kraftig dyning. God NO-vind. Tankarna flyger.

När får vi se första Isberget? Längtar och spanar, fast jag vet att det rimligtvis är minst två dygn kvar tills vi kan se is och land. Funderar en stund över vad det är som är så magiskt med Isberg. Jag har några saker i naturen som, när jag ser det, fyller mig med glädje och frihetslycka. Utsikten från en fjälltopp, fria delfiner, valar, vita vidder och, just det, Isberg. Isberg är magiska, fantastiska, vackra och väldigt värdiga. 10-tusentals ton med fryst vatten flyter omkring med vindar och strömmar. Avknoppade ur någon glaciär. Isen innehåller otroligt mycket infrusen historia. Årtusendens klimatförändringar, vulkanutbrott, varma och kalla perioder finns lagrat i dessa saktmodiga Isberg. Människan har försökt flytta på Isberg, t.om. bombat Isberg som legat i farleder. Givetvis helt misslyckat. Det läggs också ner stora resurser på att kartlägga isbergens vandringar. Även detta är svårt att förutspråka.
Isbergen flyter bara vidare i sitt eget tempo. Det är som att Isberg lever sitt eget liv. Plötsligt tippar dom helt runt. Då ska man helst inte vara för nära med båt eller kajak, även om det är frestande att komma nära och klappa lite på Isberget. En del stora isberg ( och jag menar stora, typ Skåne) kan flyta väldigt långt. Över oceaner. Andra, lite mindre kommer inte så långt men utgör ändå en stor fara för sjöfarten.
Men som med allt annat liv, så tar allting slut en dag. Plötsligt kollapsar berget total. Allt blir, som på en given signal, bara små iskristaller som försvinner ut i havet. Avdunstar , kyls ner och regnar eller snöar ner som ett nytt lager på en glaciär någonstans. Och så börjar resan igen. Med en tidtabell på någon miljon år eller så. Svindlande tanke

Bilden är på Ariel IV vid 80 grader nord, norr om Svalbard. Inget isberg, bara packis, dvs. fryst havsvatten.