Muckle Flugga hade lämnat hamnen på Västmannaöarna redan klockan tre på eftermiddagen och vi planerande att gå ett par timmar senare då det trots allt blåste upp mot 15 meter i sekunden. Problemet var att Grib-filerna, väderprognosen lovade under natten snabbt avtagande vind och med  svag akterlig vind i grov sjö blir det åter väldigt obekvämt ombord. Den ostliga kulingen stod rakt in i hamn mynningen så här gällde det att alla visste vad som skulle göras och att man litade på varandra när vi med två rev i storen och med motorstötta småkryssade oss ut på öppet vatten i 6-8 meters vågor. Allt gick väl och vi kunde efterhand runda ön och falla av ner på läns och sätta mer segel. Vindrodret styrde fint och man kunde för en stund njuta av fin segling. Vi passerade ett par mindre spektakulära öar, höga, branta runt om, några med fyrar på toppen, i fjärran skymtade Surtsey i diset. Dit hade vi planerat gå om vi hade haft bättre tur med vädret. Bara för att se, man får fortsatt inte gå iland.

Som sagt ”det är bara en tidsfråga”. Redan efter några timmar började vinden mojna och när första rullningen kom och seglen tappade luften och slog hårt visste vi att snart skulle vi vara tvungen att starta motorn igen. Att ligga och vänta på vind skulle innebära fleras dygns segling till. Så redan nästa morgon kunde vi runda Cap Reykjanes, den sydvästra udden, i sol och vackert väder och totalt stiltje.  Det var ovanligt många fåglar denna morgon, Stormfågeln gled allt närmare och nyfiknare, Storlabben flög lite mer på avstånd,  Lunnefåglarna dök så fort vi kom för nära, Tärnor i massor störtdök efter fisk liksom enstaka Havssulor. Men plötsligt kände vi först ett svagt dunk i båten och sen ett till, som om man gick svagt på grund i en sandbank? Ekolodet visade djupt vatten, inget att se i kölvattnet, farten den samma? Alla ombord lika undrande? Efter cirka 100 meter kommer en stor val upp till ytan? Hade vi verkligen seglat på en sovande val? Den hade dock inte legat i vattenytan utan på cirka 2 ½ meters djup. Vi såg inget blod i kölsvinet och då valen åter visade sig i vattenytan innan den försvann för gott hoppades vi att den inte tagit alltför stor skada. Lite skärrade kom vi fram till Reykjavik, efter att ha sett ytterligare ett par valar. På väg in i hamnen möter vi flera både Whalewatchingbåtar med turister och valfångstfartyg på väg ut och fånga val. Den stora harpunen i fören talar sitt tydliga språk.

Det första vi fick göra väl i hamn var att spola hela båten, riggen, seglen fria från svart vulkansand!