I minnet från ungdomsåren finns namn som Vestmannaeyjar, Heimey, Surtsey. Jag minns också bilder från familjens svartvita Tv om glödande lava, askregn, brinnande hus och kämpande människor som sprutar vatten. På vår väg mot Reykjavik gör vi ett stopp ett par dagar för att med egna ögon få uppleva dessa mytomspunna öar med sin dramatiska nutidshistoria. När vi glider in mellan öarna, runt pirarmen av stelnad lava möts vi av en fantastiskt syn. Strax utanför hamnen finns en stor bassäng omgiven av höga, branta klippor med små runda fördjupningar och hyllor där mängder av sjöfåglar häckar. Längst upp på toppen är gräset grönt och vi kan se ett hus. Vi undrar smått hur sjutton tar man sig dit och varför bor man där. Det visar sig senare att det är en jaktstuga som används vid fågeljakt.

Efter att vi gjort båten i ordning, tar vi på oss vandrarkängor och ger oss av för att bestiga den vulkan, Eldfjell, som så dramatiskt förändrade vardagen för öborna i början av 70-talet. Ganska snabbt tog vi oss upp på kammen längs vulkanen. Visst var det brant och marken var lös av små lavastenar men uppe på toppen fick vi en fantastisk utsikt över, både själva kratern och utsidan av vulkanen och staden. Effekterna från utbrottet var väl synliga ( och kännbara!!) Stack man ner handen ibland stenarna var det fortfarande, efter 37 år, så varmt att det inte gick att hålla kvar. På utsidan fanns en skarp gräns mellan gräsmark och där lavaströmmen dragit fram. Ingen ny växtlighet på lavan. Hela ena sidan av vulkanen hade kollapsat i utbrottet och skickat stora lavaströmmar ner mot hamnen. Öborna kämpade med enorma vattenpumpar för att kyla ner lavan och få den att stanna. Vilket man lyckades med. Den stelnande lavan stannade precis utanför hamnen och gjorde faktiskt hamnen ännu mer skyddad än vad den varit tidigare. Askmolnet var intensivt och efter 5 månaders utbrott var hela staden täckt av 4 m aska.

Idag är så gott som hela staden utgrävd igen och de flesta av de 5000 inv har flyttat tillbaka. Man har sparat en liten del delvis utgrävd, Nordens Pompeij, som ett minne av utbrottet. Tunt svart lavastoft flyger fortfarande omkring med vindarna och lägger sig lite varstans. Ariel IV, fick sin beskärda del. Långt efter vi lämnat dessa fantastiska öar spolar vi fortfarande svart askstoft av båten .

Att segla i Isländska farvatten ger många tankar. Marken lever. Ett utbrott kan ske nu, eller om 200 år….. Vem vet…

Skota hem/Bengt