Tillbaka igen i Surinam och vårt hem Ariel IV. Orkansäsongen i Västindien går mot sitt slut. Det börjar bli dags att segla vidare norrut mot Tobago och sedan ”Windward Islands”, först Grenada. Det blir konstigt att komma tillbaka till Karibien så här 20 år efter att vi seglade ut på vår första världsomsegling tillsammans med barnen. Då var det ett enormt och spännande äventyr! Nu är det mer som att komma till kända vatten på vår resa hemåt.

Surinam är ett spännande litet land, några få städer längs kusten, mindre samhällen inåt land och sedan bara väldig väglös djungel hela vägen till brasilianska gränsen. Surinam river, där vi ligger på Waterland Marina cirka 25 sjömil uppströms, är liten en del av hela det väldiga området Amazonas. Marinan, som är den enda i Surinam, har tolv platser varav vi har en och svenska ”Liv” från Råå har en. Lisa Lindau, känd från ”Kvinna ta rodret” låg här också innan hon för någon månad seglade vidare med sin tjejbesättning.

Nu jobbar vi stenhårt med att få Ariel segelklar. Allt rostfritt och alla målade ytor ska få ett skyddande lager vax innan vi går ut i den salta Atlanten igen. Här inne i Surinam River strömmar sötvatten som är snällare mot båten. Seglen har kommit upp och alla tampar, fall och skot är på plats. Eric har installerat nya vindinstrument som vi haft med från Sverige. Skönt, vi har inte kunnat avläsa vind på över ett år. Ankarspelet fungerar som det ska och imorgon får vi veta om motorn är i form. Massa småsaker måste fixas men vi tar det lugnt, en sak i taget. Här i tropikerna får man jobba sakta, sakta, just nu har vi 35 grader med brännande sol över däck.

Några sengångare bor i träden intill bryggan. De kommer bara ner en gång i veckan eller så för att bajsa. Vrålaporna vrålar i trädtopparna på kvällarna och papegojor flyger hit och dit i den frodiga regnskogsgrönskan omkring marinan. Vi njuter i sittbrunnen på de svala (32-gradiga) kvällarna av denna vackra märkliga avkrok i världen.