Vi blev hembjudna till svenska Karina och hennes man Tony från Nya Zeeland. Han jobbar med båtar och motorer i marinan. Hon jobbar med växter, kryddor, säljer bröd och mycket mer. Hemma har Karina planterat exotiska buskar och växter som snabbt vuxit upp till en blommande trädgård vars like vi aldrig sett. Fijis klimat hjälper förstås till.

Tillsammans har de skapat ett paradis i paradiset, byggt ett öppet inbjudande hus som blivit en förlängning av trädgården. Man vet inte riktigt om man är inne eller ute. Vi satt ute eller kanske var det inne, runt ett härligt dukat bord. Karina hade längtat efter att få bjuda svenskar till en svensk afton och nu låg vi två svenska båtar i hamnen; s/y Laya och Ariel IV. Det fanns fyra dokumenterat svenska gäster att bjuda. Tony och två nyzeeländska vänner var också med och fick uppleva den svenska aftonskulturen i kvadrat.

Vi käkade köttbullar och gubbröra, Kalles kaviar, blåbärssoppa och äppelkaka, berättade om vårt land och sjöng snaps-, jul- och midsommar- visor i kubik. Det var riktigt roligt, vi kände oss nästan löjligt stolta över vårt land och våra traditioner. Upplevelsen blev oväntat en härlig känsla av högtid. Julafton, påskafton eller midsommarafton spelar inte så stor roll. Häftigt att möta människor vi aldrig träffat förut och med dem kunna sjunga och umgås som om vi känt varandra alltid. Det kändes rätt på Fiji.

Hemma i Sverige har vi fått ett stort parti som arbetar för att renodla svenskhet. Men vad är då svenskhet? Vi är många, många i Sverige som tycker att vårt land och vår kultur mår bra av att berikas med människor och influenser från hela världen. Tänk vad det skulle vara tråkigt i mörka december om vi inte hade fått Sankta Lucia, och kanske skulle vi alla må bra av att vara lite mindre lagom.