Så seglar vi nu norrut längs Mexikos Stilla Havs kust. Här blåser det nästan alltid nordlig vind och vattnet rör sig sydgående, så motvind och/eller motström varje dag. Första dagen var havet fullt av sovande havssköldpaddor. Först såg man bara en rund liten brun ”hög” på ytan, ibland med en sittande fågel på. När vi kom närmare höjde sig ett litet huvud ur skalet, kollade, plaskade ner igen och med fyra snabba paddelben simmade sköldpaddan skickligt ur vägen. Vi slalomseglade mellan dem.

Andra dagen fick vi närkontakt med en jättestor knölval. Den hävde sig plötsligt ur vattnet alldeles bakom oss. Svallvågen lyfte Ariels akter ett par meter mot himlen. Vi seglade i sju knop för fulla segel med två fiskelinor ute. ”Jäklar, nu kommer krokarna att fastna i valen och skada den”, tänkte vi. Så blev det som tur var inte. Båda linorna gled över valen men snodde ihop sig i varandra i en härlig röra. Samtidigt nappade en fisk på ett av dragen.

Snabbt som attan lovade vi upp mot vind för att få ner farten. Eric rullade in genuan. Seglet slog som en galning i den friska brisen. Fisken satt fortfarande på. Den var stark, kämpade för sitt liv, dök och drog under båten. Det fanns inget annat val än att skära av den andra fiskelinan och långsamt hala hem hela den ihop snodda härligheten. Det mest spännande ögonblicket var som alltid när fisken till slut blev synlig. Är det en fin guldmakrill eller en tonfisk? Nähä, det var inte klokt, för femte gången i rad, under de sista veckorna, när vi kämpat en halvtimme med en stor fisk, visade det sig vara en ”crevalle jack”, en ful stor fisk med jättehuvud som inte smakar något vidare. Bara att slänga i igen!