Skönt med några lata dagar i första ankarviken i Kanada. Tid att fixa grejor och prova idéer. Vi undrade om vi kan mata örnar. Sagt och gjort, vi la en liten fisk, på en stor bräda på gummidingen strax bakom Ariel. Och minsann, örnpappan lyfte från det stora örnboet i en hög tall, cirklade avvaktande runt Ariel, dök plötsligt direkt ner på fisken och försvann blixtsnabbt med sitt byte i klorna. Woosch sa det, jag hann inte ens trycka på kameraknappen förrän han var uppe i luften igen. Som en duktig pappa flög han sedan långsamt och värdigt direkt tillbaka till boet.