Imorgon seglar vi, lämnar Antigua och Karibien, styr mot Azorerna och hoppas få komma in när vi väl är där. 48 timmars ankring, proviant, vatten och diesel har man lovat oss, alla hundratals seglare som nu drar hemöver. Vi som ändå skulle hem, de som skulle genom Panamakanalen och ut på sitt livs äventyr, de som skulle lämna sin båt på Trinidad eller annat ställe söder om orkanbältet till nästa säsong, de som skulle segla norröver till USA och kanske Grönland. Många spräckta planer och ledsna ögon. Hur kunde det bli så här, världen förändrades radikalt. Efter veckor och månader i karantän, om än i paradisiska vikar, så drar de flesta hem.
För oss är det också den sista oceanöverseglingen på vårt nu 10-åriga äventyr. Slutet närmar sig och många frågar oss hur det blir att komma hem ”på riktigt” tillsammans med vårt hem Ariel IV. Ja hur ska vi veta det. Mycket kallare vatten att simma i och förmodligen färre trevliga solnedgångsmöten med glada fria människor. Men barnen, familjen och vännerna finns hemma, vi slipper gå med munskydd i affären och vi är inte längre begränsade av lönearbete. Varje vacker dag i hemlandets struliga vädersystem kan vi uppleva underbar natur under sommar, höst, vinter och vår. Vi har inte sett en levande vitsippa på 10 år.
Det finns inte internet ombord så nu hör ni inte av oss på kanske tre veckor, om vi får gå iland på Azorerna, eller kanske uppemot dubbelt så lång tid beroende på var vi kan angöra Europa. Det går att följa vår rutt och position på http://forecast.predictwind.com/tracking/display/ArielIV
Titta också på forecast.predictwind.com/tracking/rally/occ-atlantic-fleet om ni vill se andra båtar på väg över.
Far väl Karibien. Hoppas du kan ta emot framtidens seglare med öppnare famn!