Fördäck på Ariel IV är utöver sittbrunn och salong ett slags händelsecentrum på båten. Ofta, som på bilden, sitter vi där med vänner och njuter av solnedgången. Ibland med en ”sundowner” och några nötter. Idag är det brittiska Steve och Helena från ”Amalia”. Ibland sitter vi där, bara Eric och jag, efter avslutad segling och gläder oss åt att vara i hamn. Om det varit en lång och jobbig segling kanske vi firar vi med en ”ankardram”. När vi har gäster hemifrån, som ännu inte föredrar skugga, kan det ligga ett gäng solbadare på fördäck, eller en saltvattensvåt son som nyss slagit en volt ner i havet och kommit upp igen.
En mörk natt seglade vi från Bequia till Martinique. Bättre att segla på natten och komma fram när det är ljust än tvärtom. Inte ens en måne eller stjärnor som lyste upp vår väg. Kolmörkt i natten, men massor av ljus när vi passerade först St Vincent och sedan St Lucia.
En jättestor skyddad ankringsplats öppnade sig utanför St Anne och Le Marin på Martinique. Plötsligt kan inte en kotte i land prata engelska, bara franska. Tur att jag var au pair i Frankrike på sjuttiotalet. Plötsligt bär alla omkring på baguetter. En dam promenerade förbi bärande på två påsar med 10 baguetter i vardera.
En dag när det var skönt molnigt vandrade vi över de inre delarna av ön. Inte en människa inom synhåll. Plötsligt kom en ung kvinna farande på mountainbike. Vi frågade henne om grödorna runt oss. På ena sidan av stigen såg vi sockerrör. På andra sida ett jättefält med meloner. Gwen, som hon heter, flyttade till Martinique från Bretagne för 16 år sedan. Hon undervisar i fransk litteratur på universitetet i Fort de France. Vid det här laget hade vi vandrat i sex timmar. Då sa hon ”Vägen är avstängd längre upp. Ni måste gå tillbaka ett par kilometer för att komma fram” ”Nej, nej, det orkar vi inte” tänkte jag. Då brast hon ut i ett härligt skratt och vi med. Franskt skämt. Sedan bjöd hon oss på Pina Colada i sitt hus.
