Efter åtta dygn segling från Afrika mötte oss skrikande sjöfåglar och en hög bergig ö steg långsamt upp ur havet i kvällningen. Om styrbord närmade sig ett svagt ljus. ”Sailingvessel on our starboard, sailingvessel on our starboard, come in.” Det visade sig vara den enda St Helena båt som seglat runt jorden, Carpe Diem, som nu deltog i ett race från Cape Town. Hon gick med stor ljusblå spinnaker. Vi seglade två försegel wing to wing i den starka akterliga vinden och fick slita hårt för att få ner det ena innan vi kunde runda Sugar Loaf Point och styra in i ankarviken vid James Town, huvudstaden på St Helena.
Där mötte oss ”the saints”, nä inte helgon men ca 4500 Saint Helenabor, de mest hjälpsamma, vänliga och välkomnande människor vi någonsin träffat. Det började med att en liten båt kom ut och mötte oss, visade vägen i mörkret till en ledig boj, gjorde fast våra tampar och ropade ”Welcome to our island”.
Vi var totalt slut efter en delvis ganska jobbig segling men en ankardram, av rom som sjöfarare i alla tider, är förstås obligatorisk. Kojen rullade lagom skönt hela natten och nästa förmiddag kände vi oss som nya.
Sedan dess har vi utforskat denna 17 km långa och 10 km breda lilla ö mitt i den stora, stora Sydatlanten, en av de mest avlägsna platserna på jorden. Mitten på ön som ett ”gömme” med vänliga dalar, blommor, ängar och odlad jord, omgivet av spetsiga bergformationer och rasande vågor.
Napoleon är inte här längre. Hans kropp flyttades till Paris. De få turister som kommer vallfärdar alla till hans före detta grav och huset där han bodde. Vi klättrade förstås också de 699 stegen i Jacobs stege och har fortfarande ont i benen.
Nu börjar förberedelserna inför den tre veckor långa seglingen till Rio de Janeiro. Det verkar bli svaga vindar och inte så mycket sjö. Månen står i ny så vi får fullmåne och därmed efterlängtat nattljus på färden.
