Som två vinddrivna sjömän har vi nu farit land och Svea rike runt, från norr till söder, i tre månader. Huvudet har reflekterat över den underbara natur vårt land bjuder, men också över det märkliga väder som gott nog medför att landet inte helt invaderas av turister. Kroppen har förvånats över mjuka, hårda, sneda eller alldeles fantastiska sovplatser. Magen har ökat i omfång av många omtänksamma festmiddagar. Hjärtat är mjukt av den underbara vänvärme vi mött i Glommen, Marstrand, Karlstad, Malå, Norrköping, Göteborg, Lammhult, Grimslöv, Malmö, nu Lerhamn vid Kullaberg, snart Malta och därefter Ängelholm.

Att som vi ha sitt hem på andra sidan jorden är inte alltid lätt. Ariel IV ligger ensam vid brygga inte långt från Davao i Filippinerna. Våra kojer saknar kroppsavtryck. Vi saknar ”hemmets härd” (snyft J) Att vara hemma i Sverige utan hem är inte heller helt lätt. Brist på rena sockar kan vi stå ut med och att inte hitta tandborsten i ryggsäcksröran men vi saknar lugnet (och solnedgångarna) ombord.

Stort och varmt tack till våra härliga barn och vänner som ger oss landhamnar att lägga till i när vi behöver någonstans att vara!

Vi har hört från Filippinerna att vår norske seglarkollega Kjartan har fått behålla huvudet. Vilken lättnad! Kanada vägrade betala den begärda lösensumman för två kanadensiska seglare. De halshöggs. Norge har också vägrat betala lösen men privata medel från både Filippinerna och Norge betalades. Ryktet säger omkring 15 milj SEK. Alla seglare jublar naturligtvis för Kjartan men vad händer nu? Det visade sig ju till slut att det lönar sig att kidnappa västerländska seglare.

Vi jobbar nu med att fixa Visa för att kunna segla till Indonesien. Mycket komplicerat. Först måste vi ha ett ”sponsorbrev” som intygar att vi är trevliga och pålitliga. Brevet måste vara skrivet av en indonesier på indonesiska …