Efter flera månader i vilda vatten, i ett av världens mest avlägsna och spännande hörn, på atollerna i Mikronesien, med en diet på mest bananer, kokosnötter, fisk och konserver, såg fram vi emot att angöra dykparadiset Palau. En atoll med gamla mikronesiska anor men också en modern turistvänlig plats där vi förväntade oss lite stillsam lyx; mataffärer, restauranger, internet, möjlighet att tvätta svettiga lakan och att träffa trevliga långseglare. Även den vanliga turistströmmen av omfångsrika amerikaner och andra nyanlända blekansikten kunde bli kul att möta.
Nu har vi äntligen ost igen! Och allehanda grönsaker. Yipee! Den första kalla ölen vid kajkanten smakade underbart och likaså maten som vi inte lagat själva. Inboxen gav en massa glada nyheter hemifrån, och några få mindre glada. Vi lyckades deklarera – puh! Flera långseglare låg i viken. Det kändes hemtamt att återigen ha självklara ”vänner” att prata med om väder och seglingsområden.
Men lakanen är fortfarande lika svettiga. Det är vattenbrist i hela området. Tvätterierna har stängt. Vår son Jens har anlänt från Sverige för att dyka och sedan segla med oss till Filippinerna. Jens har bott några dagar hos svenska vännerna Oskar och Nikolina som arbetar här, Oskar som dykinstruktör och Nikolina som delfintränare. I deras lägenhet, liksom hos alla andra, är vattnet om man har tur påslaget två timmar om dagen. Då gäller det att hinna duscha, diska och lagra vatten till allt annat i dunkar på köksgolvet.
Det är nu vi inser på allvar att vi är på andra sidan jorden. Turisterna, de som har pengar nog att komma hit och dyka, bo på hotell, äta på restauranger och ge fart åt den lokala ekonomin, är inte amerikaner och blekansikten alls. De är japaner, kineser, koreaner och taiwaneser. Massor av människor från andra sidan jorden som har fått råd att åka på dyra semestrar. Liksom vi västerlänningar har gjort sedan slutet av förra seklet. Alla de asiatiska turisterna tycks vara unga. Alla har en lång stång för att ta ”selfie”bilder med. Koreanerna är klädda i neonfärgade åtsmitande träningskläder, exakt samma outfit för pojke och flicka i samma par. Japanerna är tystlåtna, bugar och tackar och är allmänt synnerligen artiga. Kineserna är lite äldre och verkar mycket medvetna om att de numera är en maktfaktor att räkna med i världen. Buffliga sa en lokal guide, men det var förstås bara en person. Vi längtar redan tillbaka till öarna och de vänliga generösa människorna där.
Vi bjuder Oskar och Nikolina på pannbiff med lök och potatismos, lite svensk husmanskost efter alla nudlar och risrätter.
