mars « 2016 « Ariel IV

Doktor Eric rycker ut

mars 24th, 2016

Nordvästliga passadvindar skjutsade oss med besked vidare västerut. Nästa mål (för dem som verkligen vill leta med förstoringsglas på kartan) var atollen Lekinioch som ingår i ögruppen Satawan och hör till Chuuk State. Känslan av att anlända till en ny ö med nya korallrev att krångla sig in mellan, nya snorkelvatten och nya människor att lära känna, är alltid lika spännande.

Vi satte dingen i sjön och for, lätt vimmelkantiga efter två vakt-nätter till havs, in till den lilla byn. Här bor omkring 600 personer. På en förfallen gräsbevuxen kaj stod massor av barn och en kille med fyra kokosnötter till oss att dricka. En liten delegation äldre män mötte och följde med oss till ”borgmästarens” rum. Han kom in efter en stund, log och hälsade formellt, men såg ut som om han just blivit väckt mitt i middagssömnen. Vi gav honom vårt kort, några extra fina pennor och bad om tillstånd att vistas på hans ö och i vattnen runt den. Han välkomnade oss varmt, med glädje och stolthet över sin ö och sitt folk. Två båtar hade tidigare i år besökt ön. ”Borgmästaren” tyckte besökarna blivit förvånande många nu.

Så gav vi oss ut på rundvandring. Överallt stirrade barnen blygt på oss. Några flickor vågade sig närmare och efter många försök kunde vi prata lite med dem på enkel engelska. Paula sjöng en sång och bad dem att sjunga, men de vågade inte riktigt. Så sjöng vi ”Row, row, row your boat, gently down the stream…” och plötsligt sjöng alla tillsammans. Flickorna kunde sången och nu ville de sjunga den hela tiden. Högt sjungande vandrade vi vidare med barnen genom byn.

Längst bort bor byns sjuksköterska. Hon har ett års utbildning men tar hand om ”allt” inklusive ca 10 födslar om året. Eric erbjöd sig, som han brukar när vi kommer till små byar utan läkare, att hjälpa till. Det brukar ofta vara något som ensamma ö-sköterskor känner sig osäkra på. Hon visade Eric sin spartanska mottagning. Hela medicinförrådet hade fått plats i en liten handväska. ”Färjan” med ny medicin kommer en gång i halvåret.

Just nu fanns det ingen patient som sköterskan behövde hjälp med. Man är van vid att folk dör. Hennes största problem var en radio som inte fungerar och en kvinna med tandvärk. Doktor Eric packade sin väska och ryckte ut med radio- och tandläkarverktyg. På vägen blev han också tillfrågad om han kunde limma en fin mortel av korall som tillhör den förre borgmästaren. Tror ni han klarade sina tre uppgifter?

Kommentera » | 5 Kommentarer »

Chock

mars 18th, 2016

Vi drar nästan alltid två fiskelinor efter Ariel IV när vi seglar, en på var sida om aktern. Linorna löper från rejäla spön med stora rullar och drar numera två hemmagjorda Colgatetub-drag. Igår löpte den ena linan ut vid fyratiden på eftermiddagen. Vi sprang alla fyra upp på däck, tog hem genuan för att minska båtens fart och plockade fram huggkrok, kniv, spann och den ”fiskhanduk” som vi lägger över fisken ögon för att den inte ska hoppa och slå när den kommer upp på däck. Eric började långsamt rulla in. Det var tungt.

Första gången vi såg fisken hoppa högt fick vi närmast en chock. Den var riktigt stor och hade enorma fenor. Efterhand som den kom närmare blev fisken större och större. Vi trodde knappt våra ögon och kunde inte se riktigt vad det var. En haj, en slags delfin eller ett havsmonster. När den efter en halvtimmes kamp låg i vattnet vid båten sida fick vi en andra chock. Fisken var mer än jättestor, den var enorm. Hur skulle vi få upp den på däck? Turligt nog var den dödstrött nu. Tomas tog spöet och Eric högg kroken i fisken och drog upp en långsmal gigant på däck. Den slog omkring sig med ett spjut från huvudet. Det var svårt och farligt att få handduken runt dess huvud och ögon. Blod stänkte över Eric och Tomas och hela däcket!

Men wow, när den äntligen låg stilla. Vilken bamse! En ”sailfish”, en nära släkting till svärdfisk och marlin, var det, 2 meter och 65 cm lång, 34 kg tung med massor av gott rött kött.

När vi i kvällningen seglade in genom ringrevet till Ant atoll var det tur att en av Pohnpei 10 kungar var där. Han äger atollen. Hans fiskare hade inte haft någon lycka i den hårda vinden och kungen behövde mat till sig och sitt följe. Vi gav dem en jättepåse fiskkött och fick senare en korg kokosnötter som tack.

Eric och Tomas satt i timmar på däck och rensade fisken. Lampsken fick ta över när solen gick ner. Fortfarande efter tre dagar kan vi se det ren-ätna fiskskelettet på botten tolv meter under oss i det klara vattnet. Många små fiskar fick sig ett skrovmål, liksom vi och kungen.

Kommentera » | 18 Kommentarer »

Röda tänder, ösregn och silvertape.

mars 14th, 2016

I västvärlden har vi vår alkohol. I stora delar av Stilla Havet har de sin kava. Här på Pohnpei har de både kava (kallad sakau) och sina betelnötter. Bilförarna har en ask nötter bredvid sig och spottar ut genom rutan, precis som en del av oss askar cigaretten ut genom rutan. Vi har snusare med äckligt brunt som rinner. Här har de betelnöttuggare med äckligt rött som rinner. En ung Pohnpeikille, som utbildat sig i Japan, sa att hans japanska flickvän vägrade att kyssa honom. Hmmm…

Roligt nog är vi alla fyra nu ombord ”springare”. När det anordnades ett lokalt springlopp här på ön ställde vi naturligtvis upp. Loppet började kl sju på morgonen innan värmen förlamar alla springmuskler. Klockan sex ösregnade det. Klockan sju ösregnade det också. Drygt hundra glada Pohnpeianer samt vi, rusade över startlinjen i ösregn. Det rann, verkligen forsade vatten nerför gatan och regnet piskade i ansiktet så vi knappt kunde se. Ett tropiskt regn är inte att leka med. Ingen tycktes bry sig, alla bara sprang vidare, och alltså även vi. Fötterna blev tyngre av genomvåta skor men tro mig, det går fint att springa i hällregn, bara det är varmt. Gissa vem som vann klassen 50 plus. Paula vann för damer och Tomas för herrar. Jag och Eric kom tvåa i samma klasser. (De få övriga 50 plussare som deltog föredrog att promenera.) Paula och Tomas fick de nästan största prispokaler vi någonsin sett. De var helt tillverkade i skimrande plast.

Efter alla hiker och vattenfallsturer börjar våra gympadojor att falla i bitar. De har simmats med, klampats i leras med, bestigits berg med och sedan skurats och torkats i solen oräkneliga gånger. När stoppningen börjar ge sig och hårda delar tittar ut finns det inte en gympadojshop att införskaffa nya i. Idag har jag lagat min vänstra doja med en bit mjuk gammal t-shirt och tre lager silvertape. Det fungerar utmärkt.

När ösregnen, de s.k. squalls dundrar in, så kommer även vinden i arga kast. Tomas har försökt genomföra ett projekt som handlar om att skicka vykort till släkt och vänner i Sverige. Det svåraste var att få fast frimärkena på korten innan de blåste bort. Men vinden gör förstås att vi har gott om power från vindgeneratorerna. Det är bra. Regnet gör att vi kan samla vatten och får fullt i vattentankarna. Det är också bra. Och mellan skurarna kommer den härliga solen fram och vi lyckas torka alla våta grejor. Vi gillar det, att vara här i tropikerna. (Även om svetten rinner i huvudkudden nattetid)

Imorgon lämnar vi Pohnpei, huvudön i Mikronesien och seglar mot Ant atollen och Chuuk.

Kommentera » | 6 Kommentarer »

Bananbåt och djungelkamp

mars 6th, 2016

För ett halvt kilo kaffe, lika mycket torrmjölk, en keps och en T-tröja bytte vi till oss två bananstockar och fick en påse kokosnötter på köpet. Kokosdricka är svalkande gott. De söta små bananer som växer här är delikata. Problemen var bara att bananstockarna ofta huserar kackerlackor och andra småkryp och att alla bananer på en stock mognar samtidigt. Men vi sänkte bananstockarna i havet och lät dem hänga där en stund. Alla förskrämda kryp gick en säker död till mötes, och turligt nog är vi nu fem i besättningen och hade därmed fem magar att fylla med bananer…

Det regnar en hel del här i Mikronesien. Det är skönt och kyler ner kroppen till bara så där 29 grader. Sedan missionärerna kom hit på 1800-talet har mikronesierna på de flesta av öarna känt sig tvungna att bära kläder och därmed även vi. Långa shorts och axeltäckande T-shirt är varmt kan ni tro. Vi försöker hålla kläderna torra, rör oss långsamt för att förhindra svettströmmar, men misslyckas oftast.

En dag skulle vi på lång-hike till ett vattenfall och klädde oss inför klättringen även i strumpor och gympadojor. De första kilometrarna gick det fint att vandra på en snårig stig och hoppa på stenar över vattendraget. Allteftersom vi kom högre upp slöt sig djungeln kring oss. Vi blev tvungna att följa en djupnande ravin, delvis vada i vatten och ge upp de dittills torra skorna. Några kilometer till och vi hade blöta shorts men tröjan och ryggsäcken var nästan torra. Strömmen blev allt stridare och vi måste korsa vattenhålor. Axelpartiet var fortfarande torrt. När vi väl stod där efter flera timmars kämpande uppför ravinen och såg ett fantastiskt vatten spel med flera olika fall runt oss fanns det ingen tvekan. Vi kastade oss alla fem, med kläderna på, i en härligt svalkande pool under det största vattenfallet.

En atoll är ett korallringrev med vajande palmer och en lagun i mitten. Kosrae är inte en atoll, som de flesta öar vi hittills besökt, utan en yngre djungelklädd hög ö som ännu inte sjunkit i havet. När den väl sjunker kommer bara ringrevet att finnas kvar och en ny atoll har kommit till. De allra yngsta öarna finns på Hawaii. Där nybildas fortfarande höga vulkanöar och deras ringrev har knappt börjat växa. Om några miljoner år kommer även Hawaii öarna att vara borta och kvar finns enbart deras ännu ej påbörjade ringrev.

Nu har vi seglat i två ganska blåsiga och j-igt gungiga dygn från Kosrae till Pohnpei. Det känns ungefär som att leva i en tvättmaskin. Alla fem är vi fantastiskt stolta över oss själva och över att ha klarat överseglingen. Lite mer tribut offrades till Neptun men vad gör väl det när man korsat en bit ocean…

Kommentera » | 8 Kommentarer »