september « 2015 « Ariel IV

Farväl

september 18th, 2015

Vi åkte med bussen till närliggande Nadi för att handla på grönsaksmarknaden. I morgon seglar vi mot sydost, mot de avlägset liggande Lau öarna. Ja, kanske inte så avlägsna egentligen, men de ligger rakt i den normala vindriktningen, dvs. rakt mot de sydostliga passadvindarna. Enligt väderprognosen ska det kunna gå nu med en tillfällig sydlig luftström. Det händer inte ofta, håll tummarna.

Så vi behövde storhandla; pumpa, ananas, papaya, massa bananer i olika mognadsstadier, taro, mango, brödfrukt och alla de vanliga grönsakerna. Nedtyngda med kassar och ryggsäckar väntade vi på bussen. Den första stannade men föraren sa att den inte går ner om Viseisei där vi skulle gå av, utan direkt till Latouka på stora vägen. Den andra bussen stannade och föraren nickade att den går till vår by.

Så kom vi till avtagsvägen. Föraren kollade i backspegeln att det var här vi skulle ner. Eric nickade jakande och han svängde. Alla i bussen tittade förvånat och undrande på varandra. Kvinnan bredvid mig sa att hon aldrig åkt den här vägen förut men att det var roligt att få se byarna längs kusten. Nu förstod vi att föraren körde den här omvägen enbart för att vi önskade komma dit. Folk skrattade och tjoade i bussen och verkade tycka det var riktigt spännande. Undrar vad region Skåne hade sagt om en av deras bussförare hade visat samma servicegrad.

Glada i hågen kom vi hem med frukt och alla grönsaker. Resten av provianteringen hade vi gjort dagen innan. Allt är packat och klart, imorgon lägger vi loss och seglar mot de öar i Fiji där man fortfarande lever på traditionellt sätt. Det var bara några få år sedan som seglare fick tillåtelse att besöka dem. Vi har sedan länge kava ombord som ska överlämnas till hövdingen i byarna vid de traditionella mottagningsceremonierna.

Så farväl på ett tag! Vi kommer förmodligen inte att hitta något internet på ganska många veckor.

Kommentera » | 3 Kommentarer »

Springäventyr

september 15th, 2015

Många seglare sitter för mycket i sin cockpit och/eller hittar för många billiga öl i världens länder. Den stora magen syns på många däck och de s.k. die a boards blir fler. Drömmen och båten stillnar vid någon brygga. Skägget växer kring vattenlinjen.

Vi kämpar för att få till våra springrundor så gott det går. När vi ligger för ankar kan det vara ett företag att hitta någon stig i den ofta täta grönskan runt ankarviken. Ibland blir det bara snabb vandring uppför ett närliggande berg.

Men nu, när vi ligger i marina, har vi alla möjligheter att få upp flåset. Var tredje dag springer vi en mil längs ett smalt järnvägsspår som går längs kusten. Det är inte bara en springtur utan ett riktigt äventyr.

En gång om dagen kommer tåget, ett riktigt pytte lok som i 20 km i timmen drar nästan hundra små vagnar med sockerrör till melassfabriken norrut i Latouka. Föraren gillar att tuta så vi har god tid att hinna bort från spåret. Det gäller även kor, hästar, lekande barn, bökande hundar och vanligt Fijifolk som fiskar, hugger ner fler sockerrör med machetes på ängen, eller är på väg hem med en skock getter eller bara från jobbet i sta´n. Alla skrattar gott, hälsar bula (hej) och vinkar. Föraren på loket storskrattar så han nästan ramlar av när Eric springer ikapp tåget. Tur han inte kunde se när Eric hoppade upp på sista vagnen och åkte med en bit

Varje gång vi springer händer nya saker och allt detta sker i underbart vacker solnedgång med vajande palmer i motljus och skuggan av oss själva springande, lekfullt projicerad på väggen av växande sockerrör.

Ibland vandrar vi järnvägen söderut till en närliggande by. Då har vi alltid pepparspray med oss. Den är extra kraftfull, köpt för att skydda oss mot isbjörnar i Nordvästpassagen. Agneta från svenska Laya blev anfallen av en hund där. Hunden bet sig fast i hennes ben, hängde kvar och var nästan omöjlig att få loss av en tillskyndande Fijiman. En fasansfull upplevelse som innebar enorm smärta, läkarbesök och en lång konvalescens. Men det värsta är nog att hon för all framtid kommer att vara rädd för hundar. Lösa hundar är en av de största baksidorna i detta vänliga, välkomnande land.

Kommentera » | 1 Kommentar »

Svenskhet

september 7th, 2015

Vi blev hembjudna till svenska Karina och hennes man Tony från Nya Zeeland. Han jobbar med båtar och motorer i marinan. Hon jobbar med växter, kryddor, säljer bröd och mycket mer. Hemma har Karina planterat exotiska buskar och växter som snabbt vuxit upp till en blommande trädgård vars like vi aldrig sett. Fijis klimat hjälper förstås till.

Tillsammans har de skapat ett paradis i paradiset, byggt ett öppet inbjudande hus som blivit en förlängning av trädgården. Man vet inte riktigt om man är inne eller ute. Vi satt ute eller kanske var det inne, runt ett härligt dukat bord. Karina hade längtat efter att få bjuda svenskar till en svensk afton och nu låg vi två svenska båtar i hamnen; s/y Laya och Ariel IV. Det fanns fyra dokumenterat svenska gäster att bjuda. Tony och två nyzeeländska vänner var också med och fick uppleva den svenska aftonskulturen i kvadrat.

Vi käkade köttbullar och gubbröra, Kalles kaviar, blåbärssoppa och äppelkaka, berättade om vårt land och sjöng snaps-, jul- och midsommar- visor i kubik. Det var riktigt roligt, vi kände oss nästan löjligt stolta över vårt land och våra traditioner. Upplevelsen blev oväntat en härlig känsla av högtid. Julafton, påskafton eller midsommarafton spelar inte så stor roll. Häftigt att möta människor vi aldrig träffat förut och med dem kunna sjunga och umgås som om vi känt varandra alltid. Det kändes rätt på Fiji.

Hemma i Sverige har vi fått ett stort parti som arbetar för att renodla svenskhet. Men vad är då svenskhet? Vi är många, många i Sverige som tycker att vårt land och vår kultur mår bra av att berikas med människor och influenser från hela världen. Tänk vad det skulle vara tråkigt i mörka december om vi inte hade fått Sankta Lucia, och kanske skulle vi alla må bra av att vara lite mindre lagom.

Kommentera » | 3 Kommentarer »